Idag känns det som att allt i mitt huvud har mosats sönder totalt. Jag är trött, seg och allmänt... mosig. Manusskrivandet börjar kräva ut sin rätt på oss alla fyra i manusgruppen nu. Inte för att låta negativ, men det börjar bli lite påfrestande för vi kommer inte märkbart framåt i vårt arbete. Ett steg framåt, två steg bak. Det är ungefär så det fungerar just nu eftersom att man måste pussla så infernaliskt för att kunna få in en endaste liten replik. Ibland undrar man om vi tagit oss vatten över huvudet med det här projektet. Trots detta så är det fortfarande kul och spännande att skriva och de stunder av ljus och lösning är helt klart värt mödan. Det kommer bli bra i slutändan tror jag. Nej, jag tror inte, jag vet! Klart att det kommer bli en otroligt bra föreställning, vad annars?! Nu kör vi järnet, snart är vi i mål!!
Igår hade vi manusmöte på skolan, kände mig lite som en kristen unge som gick i söndagsskolan när man gick genom korridorerna. Hela manusgruppen var samlad för första gången på riktigt länge nu, vilket var otroligt härligt faktiskt. Alla behövs för att spärrarna ska släppa, alla idéer till lösningar på problemen är välkomna, vare sig de är bra eller dåliga. En idé väcker alltid en ny.
-- MG