Känner mig som Montazami, naken, rädd, exposed

Snacka om att det är en konstig känsla att vara fullt påklädd, sminkad och allt fast ändå så känner jag mig så otroligt naken. Jag har haft långa, välvårdade och stylade naglar i ett år nu, men bara för att jag ska jobba deltid i bageriet i sommar när det behövs hjälp där, var jag tvungen att ta bort dem igår kväll. Det är så tomt utan dem och mina händer ser så konstiga och korviga ut nu i jämförelse med hur jag tyckte att de såg ut innan. Vist, det är en liten strunt sak, ett I-lands problem, men det är riktigt obehagligt att vara utan dem nu när jag är så van vid att ha dem där.

Jag tror att alla förstår hur konstigt det känns när de ser skillnaden:

Naglar av: Therese Wulff - I4Beauty salong i Skara

-- MG

Plugga; för att nå sina drömmar

Jag vill verkligen börja plugga någon gång igen. Jag har alltid tyckt om att gå i skolan, men det är inte därför jag vill börja plugga igen. Jag vill gå en skrivarkurs så att jag kan lära mig att bli bra på det jag älskar. Jag vet att jag har en hyfsad grund, men jag vill utöka den, se till att krama ut allt vad jag har för att bli så bra som möjligt på att uttrycka mig. 

Det måste inte nödvändigtvis vara någon svår högutbildande kurs, jag vill bara gå en kurs där jag kan få rätt material att jobba med för att bli bra på att skriva, för just nu är jag väldigt medelmåttig. Journalistik är en bra väg in, jag får den hjälp som jag skulle behöva. Problemet med journalistik är att jag inte vet om det är den typen av skrivande som jag vill hålla på med. 

Jag är en person som skriver om det jag tänker och känner, eller om andra som jag stött på, fast då fortfarande utifrån mina premisser och inte någon annan. 

Drömmen som jag har är att jobba med något liknande det Carrie Bradshaw jobbar med i Sex and the City. Tyvärr så är jag osäker på om jag kommer att klara av det. Jag vill det så otroligt mycket, men hur ska jag ta mig dit? Jag har inga kontakter, inga tidigare erfarenheter av sådant och jag är alldeles för feg för att våga visa det jag skriver för någon som vet vad de pratar om. 

Att lägga upp svamlande texter på en blogg och leka skribent är en grej, men att verkligen försöka komma in på en tidning, är en helt annan. Jag är osäker på om jag kommer att klara av det. Jajemensan, jag tvivlar på min egen förmåga. 

Läser man SkLT så behöver man inte oroa sig speciellt mycket. Skulle jag söka jobb där skulle jag få det utan att behöva gå en 3-5 års lång utbildning, med tanke på hur värdelös den tidningen är. Saken är den bara att jag inte vill jobba där. Jag skulle förmodligen vantrivas med att arbeta på en så värdelös tidning. Jag har heltiden sagt att jag vägrar. Men jag har nu börjat tänka om. Det kanske är dags att ta sig i kragen och svälja den där förbannade stoltheten för att ha en chans att komma åt min dröm. Det kommer inte vara lätt, inte heller roligt, men ibland måste man göra saker man inte vill till en början för att i slutendan hamna där man verkligen vill vara. 

Vi får helt enkelt se vad som händer, allt kan ske. Det är bara att se vad framtiden har att erbjuda mig.

— MG

Vi lever var dag!

God morgon på er! Hoppas alla sover gott om nätterna, för det är väldigt viktigt att man gör det. Jag har funderat på det där med vardag och livet i allmänhet, men framför allt det som vi kallar för vardag. 
Just nu skulle jag påstå att min vardag består av att jobba, se till att komma igång med min sommarkurs, träna, ta hand om sysslor hemma och träffa vänner lite då och då. Hade något däremot frågat mig för några veckor sedan hade svaret sett helt annorlunda ut. En typ av vardag som jag haft de senaste månaderna var produktionsarbete från 08:00 till allt ifrån 15:20-22:00. Men det skulle jag aldrig påstå är min vardag nu. Student firandet blev också en typ utav vardag som bestod av att festa varje natt och bekämpa baksmällan varje dag, en rätt rolig form av vardag om jag får säga det själv. Skulle däremot inte vilja ha det som vardag under en längre period, min lever skulle förmodligen hata mig något otroligt mycket i sådana fall.
Frågan som jag ställer mig då är; Vad är egentligen vardag? Ingen dag är den andra lik, det kan vi lugnt konstatera. Visst, just nu innehåller mina dagar för det mesta samma saker, men de är fortfarande väldigt olika om man tänker efter. Men vi kallar det för vardag för det är vad vi gör, var dag. 
Så, allt kan bli vardag, eller hur? Men vill vi att allt ska vara vardag? Studentveckan påstod jag nyss var min vardag för ett tag, men det är verkligen inte vad jag skulle kalla vardag. Det var en vecka full av undantag. Produktionen var två månader fyllda med speciella "undantagsdagar". Trots det så var det en form utav vardag, för det var vad jag gjorde var dag. 
Efter studenten vill många ut och resa, jag med. Det känns som att det är fritt och spännande och så långt i från ens vardag som man kan komma. Tillåt mig att skratta oss naiva ungdomar i ansiktet. Det går inte att fly från sin tråkiga vardag, förr eller senare känns allt som en tråkig vardag, även det som tidigare varit otroligt spännande. 
Det enda sättet att slippa det tråkiga, för vardagslivet kommer i kapp oss varesig vi vill eller inte, är att se till att ha en så varierande vardag som möjligt. Så, gör dina äventyr, men håll alltid i bakhuvudet att detta är din vardag just nu, ditt spännande äventyr är en form utav vardag för en kortare period. På så sätt slipper man även bli besviken på att saker och ting inte blir som man vill, för man har sällan några förväntningar på vardagarna, de bara fortlöper i sin stilla lunk (som, när jag tänker efter, går väldigt fort). 
Njut av dina vardagar, det är dem du har flest av!
-- MG

Serie frossa!

En utav tidernas bästa serier är igång igen!! 
Äntligen har True Blood börjat sändas igen, säsong 7 är igång. Det känns rätt konstigt att ha sett sju säsonger av en serie, jag har knappt reagerat på att det är så många. Tyvärr så är det inte bara så att det är den 7:es säsongen utan även den sista (så vitt jag vet). Att en så fantastisk serie snart är slut är så sorgligt att jag redan nu känner ett sting av saknad i bröstet, men inga tårar för det, det är en serie som finns på nätet, det är bara att böra om när den är klar. Eller varför inte hitta en ny fantastisk serie? 
Just nu ser jag på alldeles för många serier egentligen, men jag kan inte hjälpa det. Se en film är trevligt, men en serie är fantastiskt. Man får följa karaktärerna och verkligen lära känna dem och se deras liv, det är ett fantastiskt koncept om du frågar mig. 

En liten lista på de serier jag ser på just nu (vissa har säsongsuppehåll):
True Blood
Game of Thrones
Orange is the new Black
Pretty Little Liars
Vikings
Once upon a Time
Awkward

Inte nog med att serien är fantastisk, men detta intro är helgrymt!

Sen har jag tänkt ta upp American Horror Story ochj the O.C igen, men det gör jag när fler av de serier jag kollar på nu har en paus. Självklart kan man alltid slänga in ett avsnitt av Desperate housewives och sex and the city lite här och var bara för att dessa serier är helt fantastiskt underbara. Dessa kvinnor har varit mina förebilder sedan jag var liten, vilket låter lite udda när jag väl tänker efter. 
"Hej, jag är 10 år gammal och har galna grantanter och sextokiga new york kvinnor som förebilder, trevligt att råkas". Ja, bra där Malin. 
Har ni tipps på bra serier får ni gärna skriva dem till mig! 
-- MG

Var starkare än din rädsla

Rädsla är något vi alla känner, ganska självklart eller hur? Vad många däremot gör fel, om ni frågar mig, är att de låter sina rädslor styra dem. Det finns många saker jag är rädd för att göra och säga, men jag försöker övervinna mina rädslor en efter en. Den som jag tänkt ta itu med i sommar, om jag får chansen, är min rädsla för berg-och-dalbanor. Jag är så rädd för dem att jag är på väg att kissa på mig och nej, det hjälper inte att åtta åriga pojkar och flickor hoppar av lycka bredvid mig för att de är äntligen är långa nog att åka, jag är lika rädd för det. 
En annan sak som är vanlig att man är rädd för är att man ska såra någon annan genom att göra det man själv mår bra av. Jag bröt mig loss från den rädslan, i alla fall till viss del, i våras. För att vara specifik så gjorde jag det dagen innan jag åkte till London. Jag vågade öppna mig inför en person på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort och på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra, framför allt inte med tanke på vem detta var (en hemlighet för er). Inte nog med det så trotsade jag även "tjejkoden" genom att göra detta, för detta samtal skulle kunna vara jobbigt för en vän till mig som inte ens var närvarande. Det jag kände var att hon helt enkelt fick finna sig i det, vilket jag visste att hon skulle, hon vill att jag ska må så bra som möjligt och om det var vad som krävdes skulle hon stötta mig, vilket hon har gjort. 
Jag har aldrig tänkt ändra mig. Jag är den jag är, vist man kan alltid bli en bättre variation av sig, men jag tänker aldrig bli någon annan. Det är viktigt att se skillnaden mellan de två sakerna och ett sätt att lära sig att se en sådan skillnad är genom att bli bekväm med den man är och där hjälper bekämpande av sina rädslor till väldigt mycket. 
Det är dags att våga vara stark och självständig. Jag tänker inte låta något eller någon styra mig och mitt liv. Om detta gör att jag stundvis kommer behöva vara helt ensam för att kunna ta itu med saker och ting, så får det väl vara så. Jag har i alla fall den turen att jag vet att jag har vänner och familj som alltid håller mig om ryggen, varesig jag vill det eller ej. Detta underlättar självklart min kamp om att bli den bästa variationen av mig själv. Men om de skulle ändras, tänker jag ändå aldrig ge upp. Det här är mitt liv och jag tar tag i tyglarna och styr det i den riktning jag vill färdas. 
-- MG

Klackskor

Jag såg precis en video på fabebook där tre killar dansar i högklackat. De var as grymma och störtsköna, framför allt med tanke på att de tog sig själva seriöst när de dansade vilket gör att det inte ser clownigt ut. 
Det roliga är att alla tycker att det är ascool att dessa grabbar klarar av att dansa I HÖGKLACKAT! Vad man ofta glömmer är att tjejer nästan alltid gör detta. Att tre killar dansar i högklackat är grymt, bara att lära sig gå stabilt och sedan springa är svårt nog men att hoppa och dansa är en helt annan femma. 
När jag tittar på alla kvinnliga dansare och artister som springer runt på scenen i timmar och gör rutin efter rutin i skyhöga klackskor vill jag bara lägga mig på knä vid deras fötter och tillbe dem. Om ni sällan går i högklackat själva, men har gjort det under nästan ett helt dygn, förstår ni vad jag menar. Vissa klackskor gör så ont att ha på sig och gå omkring i, varesig man är van vid det eller inte så plågas man av vissa modeller, andra inte. Så att dessa kvinnor dansar i skor som man kan se genom en skärm är obekväma, villa jag verkligen skaka hand med dem och be dem lära mig hur de gör. 
Jag älskar klackskor, men går sällan i det. Kan vara mycket för att om jag hade haft det i skolan skulle jag inte komma in i klassrum och på toaletter utan att behöva böja mig, vilket man lätt glömmer om man har brotom. Nå ner till maten när man ska lägga upp på tallriken hade även det varit en utmaning. 
Men nu när det är slut på skolan kanske jag kommer börja använda klackskor lite mer, vem vet. Det vore fruktansvärt roligt, och för många skrämmande med tanke på att jag redan är längre än de flesta om jag är barfota. Vem bryr sig, det är alla andra som är för korta inte jag som är för lång.
-- MG

Arbetslivet

Jag har nu jobbat mina två första dagar för sommaren och redan igår kände jag att det var något annorlunda med att jobba nu, det kändes inte som förr. Antagligen har det att göra med det faktum att det är så här mina dagar kommer spenderas från och med nu. Inte för att jag kommer jobba på mina föräldrars fik hela livet, men under den närmaste framtiden kommer jag enbart att jobba. Till en början hade jag tänkt börja plugga direkt efter att jag slutat gymnasiet, men bestämde mig sedan för att ett sabbatsår inte lät helt fel. Jobba, tjäna pengar, upptäcka världen, lära känna mig själv och nya människor, helt enkelt prova på att leva på ett helt annat sätt än jag någonsin haft chansen att göra. Nog för att jag fortfarande bor hemma hos mina föräldrar, men nu lever jag ändå på ett annat sätt och vem vet, snart kanske jag också flyger ur boet. 
-- MG