Glad påsk på er allihopa! Eller jag kanske skulle säga god jul för här ligger det så mycket snö på marken att man kan tro att det är jul och inte påsk. Men himlen är blå och solen skiner så helt fel är det inte.
En tanke som slagit mig är lite av en fortsättning på det jag skrev igår. Kan det vara så att vi framkallar känslor för någon enbart för att vi väldigt gärna vill ha någon vid våran sida för att slippa känna oss ensamma? Eller är det bara så att vi är rädda för att vara ensamma för resten av våra liv så vi tvingar oss att börja gilla någon vi egentligen inte gillar, eller inte gillar på Det sättet? Finns det någon anledning till att faktiskt falla för folk till både höger och vänster?
Min tanke om detta är helt enkelt denna. Vi är rädda för tomheten. Vi är rädda för att gå igenom korridorerna i skolan och ner för gatan och se lyckliga par gå hand i hand och se så kära ut att man undrar om det är äkta eller om de bara låtsas. Vi tror alltid det värsta.
Hur ofta händer det inte hatt vi nedvärderar oss själva? Vi ser hur vackra alla andra är och ställer oss frågan, varför jag? Svaret på den frågan är, varför inte?
Jag har sett och hört mycket under mina 17 år, men något som jag aldrig hört om är en helt oälskad människa. Hur hemsk du är är, hur ensam du än känner dig så finns det alltid någon ute i världen som älskar dig. Även om du aldrig har träffat människan så kan du vara helt säker på att denna människa finns någonstans och att om du bara vill så kommer ni att träffas.
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar