I morses satt jag om min kära mor vid frukosten och diskuterade en hel del intressanta saker. Det handlade om kroppen och det där med att gå upp och ner i vikt och anorexia mm.
En sak som jag sa som jag, nu när jag tänker på det, tycker lät rätt intelligent. Det var som så att vi diskuterade det faktum att när folk vill gå ner i vikt så säger de oftast saker som "Jag får inte äta något godis, jag ska inte äta annat än grönsaker, jag måste börja träna mer, etc." Detta är inte speciellt pushande och peppande, att ha en massa måsten och inteten. Dessutom är det bevisat att om man säger att man inte får äta t ex godis så ökar suget efter godis radikalt, just för att då kommer du gå omkring och tänka på godis. Det samma gäller om du säger att du måste börja träna, då blir olusten till att träna mycket större.
Det är bättre att, om du vill gå ner i vikt eller hålla din ideal vikt, mer tänker på hur mycket du äter, när du äter det, gå istället för att ta bilen när du ska handla och drick vatten istället för att äta något när du blir sugen på något sött. Och nu tänker folk, Bitch prease, du har ingen aning om hur det är att behöva gå ner i vikt. Ne, jag vet inte hur det är att vara överviktig, men jag måste kämpa med att hålla den vikt jag vill ha precis som alla andra. Sen gäller detta inte bara om man vill bli smal eller så, det handlar om att få självkänsla, må bra med sig själv och bli piggare. Det vet vi ju alla att man blir piggare av att äta rätt och träna.
Sen kom vi in på en bild som vi sätt på facebook där en tjej som haft anorexia lagt upp en före och en efter bild på hur hon såg ut när hon var som sjukast och hur hon såg ut nu. Jag hade reagerat på det sättet att jag tyckte det var bra, kul för henne och som alltid så vill man ju tänka att "detta kanske hjälper någon annan också". Men mamma såg det på ett helt annat sätt än jag.
Hon sa det att hon som 47 åring fick sina gamla tankar igång triggade av den bilden. Min mamma har själv haft anorexia när hon var yngre och kämpar fortfarande med ätstörningar. Hon sa det att den bilden kan få folk med anorexi att tänka att "men så smal kan jag också bli utan att bli sjuk" eller "jag ska bannemig bli smalare än hon var". Som sagt, mamma sa ju det att till och med hennes hjärna triggades igång i de banorna för en kort stund, för att de sitter i benmärgen att tänka så.
Jag tror verkligen inte att någon som jag, som aldrig själv har haft varken anorexi, bullimi eller varit överviktigt kan förstå över huvud taget hur svårt det är för människor med dessa ätstörningar. De lever med dem för resten av deras liv, även om de blev "friskförklarade" när de var unga så kommer detta att jaga dem livet ut. Jag vet detta eftersom att min mamma berättar för mig hur det är att gå igenom den kampen dagligen.
Det kanske är taskigt av mig att hänga ut min mamma på intrenett och berätta för alla att hon har haft anorexi, men jag vet att hon själv gärna ville förklara för tjejen som la ut bilden på facebook att detta kunde göra mer skada än hjälp, men hon vågade inte med tanke på att då kan alla se vem det är som skrivit det och hon vill inte göra någon ledsen. Men jag tycket det är viktigt att andra får höra det jag fick höra imoses.
Vi borde tänka efter lite då och då, ta en fundering på vilken effekt det vi skriver och de bilder vi lägger upp har på andra människor, de som läser och ser det som vi lägger upp. Jag vet med mig att sånt som jag lägger upp här kan ses som stötande för vissa och det kan göra folk arga och ledsna, men jag vet även att vissa tar åt sig och blir glada eller får styrka av det jag skriver. Jag är rätt medveten om de effekter mina inlägga kan åsamka, men jag är bered att ta den smällen, för jag gör det inte för att jag tror att jag kan göra en stor förändring i världen, utan för att jag känner att jag behöver få ur mig det. Den som inte vill veta av det jag har att säga kan strunta i att läsa.
Men nu tappade jag ämnet lite..... som vanligt.... hoppas det jag skrev i alla fall var något sådär förståeligt!
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar