Jag är en sån person som gärna gräver ner mig i saker som kärlek och vänskap och än det ena, än det andra. Men vad är det egentligen för vits med att gräva ner sig i saker och ting? Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning. Men jag gör det. Det går nog lite hand i hand med det faktum att jag är en drömmare. Jag drömmer om hur jag vill att mitt liv ska se ut eller vad jag vill ska hända, men jag gör inte så mycket åt det i det verkliga livet för att jag är för feg.
Så, jag drömmer om allt och jag gräver ner mig i tanken om att jag vill ha det men att jag inte har det. Mycket korkat! Inte sant? Så hur ska man då göra för att komma ur detta undrar du, undrar jag? Ännu en gång kan jag tala om att jag har inte en susning. Men jag har bestämt mig för att jag ska försöka komma ur det där fåniga tänkandet.
Man skulle kunna säga att en drömmare som även gräver ner sig i saker och ting är besläktad med en person med dåligt självförtroende. Fast de är inte samma sak någon stans! Jag är en person med väldigt bra självförtroende och en bra självkänsla i de flesta situationerna, förutom när det kommer till att jag ska lita på att en annan människa gillar mig. Det låter kanske lite knepigt och smått dubbel moraliskt, men jag ska förklara.
Har man, som jag, ett bra självförtroende och en bra självkänsla i de flesta situationerna så är man även sed som en rätt stark människa. Jag bryr min inte om vad andra säger om mig (inom en viss mån så klart) och jag gör som jag själv vill, jag kan säga bra saker om mig själv om jag vet att de verkligen stämmer och jag har inga problem med att stå för det jag tycker, tänker och är, nämligen jag. Men detta har i sin tur även lett till att det i vissa tillfällen kan vara svårt att veta om andra menar vad de verkligen säger. Det är dumt, för jag vet ju att 80% av allt som alla säger är sant egentligen.
Nu låter det som att jag har jättesvårt för det där med tillit och hela det köret, men så är det inte. Jag har bara svårt att lita på min egen förmåga att vara jag. Jag tror inte att det är andra som ljuger för mig, utan jag tror att det är jag som ljuger för mig själv. Jag tror inte alltid på att jag är den som jag ser att jag har blivit och detta gör så att jag backar undan. Men sen fattar jag, ofta lite för sent, att jag faktiskt är där jag är och att folk gillar mig för den jag är, jag är inte ett spel.
Först blir jag irriterad för att jag inte insett det tidigare, men sen känns det ganska bra att ha kommit till insikten att jag är en jävligt bra människa ändå och att det finns en hel del människor där ute som faktiskt älskar mig för att jag är jag. Jag hoppas att alla får uppleva den känslan lite då och då, för den är sjukt häftig!
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar