Det lättaste i världen är det svåraste att förstå!

Sitter nu inne på mitt rum med alla lampor släckta och datorn på dämpat ljus, med enbart levande ljus som lyser upp ordentligt. Jag har bestämt mig för att ta en paus i mitt pluggande inför samhällsprovet imorgon och precis då skickar min kompis en länk till mig. När jag öppnar länken ser jag den här videon. 

Den här videon beskriver mitt sätt att leva på så otroligt bra! Som jag under upprepade gånger har skrivit på min blogg så tror jag på att det lilla kan göra så mycket. Jag anser även att vi måste sluta se folk som barn, ungdomar, vuxna och gamla och börja se alla som människor med mer eller mindre erfarenheter. Min mamma brukar alltid säga att hon inte skulle tro på att jag var hennes barn om hon inte hade fött mig själv, för att jag kan komma med så kloka kommentarer. Vad jag tror så har det till stor del med min uppväxt att göra. Jag har under hela mitt liv blivit sedd som en jämlike av mina föräldrar, de har aldrig daltat med mig på samma sätt som andra vuxna gör med barn. De har sett mig som en människa som bara har mindre livserfarenhet än dem, vilket gjorde så att detta blev deras uppgift, att se till att jag fick de livserfarenheterna jag behövde för att kunna uttrycka mig på det sätt jag gör idag. 

Det är så otroligt viktigt att vi försöker se varandra för vad vi är. Människor. Och inte för vad vi säger att vi är. Vi säger att vi är svenskar, vi säger att vi är en viss ålder, vi säger att vi är rika eller fattiga, men detta är sådant som vi själva skapat. Ett lejon ser inte om antilopen är fattig eller rik, katten ser inte om hunden är 3 eller 5 år gammal, de ser bara att det är ett annat djur. Men människan sätter allt detta i första hand och efter allt det ytliga så ser man till det som faktiskt är viktigt, att vi är människor och att vi alla behöver hjälp, livet ut! Alla behöver hjälp och alla kan hjälpa, allt detta utan att man själv vet om det. 

Som mannen utan armar och ben som var ute och "gick" en dag och hälsade på en man som stod på en klippa. Flera år senare får den arm- och benlöse mannen ett samtal. I andra änden hör han hur en man säger; "Du känner inte mig, men du har räddat mitt liv". Han stod på klippan för att han var beredd på att hoppa, men så kom denne man, utan armar och utan ben förbi och var så full av livsglädje att han som ville ta livet av sig nu skämdes över att han var så svag. Idag är de riktigt nära vänner och är ute i världen och föreläser om sina olika livserfarenheter. 

Nu blev detta ett långt inlägg, längre än jag tänkt mig och förmodligen rörigare än jag hoppats på. Det brukar bli så när det är jag som skriver. Men om ni läser detta har ni kommit till slutet och jag hoppas att ni förstått vad jag velat säga, om inte så får ni fråga så ska jag försöka förklara lite enklare.  Men snälla tänk på detta. Jag försöker tänka på det åt instormande en gång om dagen, för bara det kan göra stor skillnad.
-- MG