En tråkig, mysgrå, oenkel vardag

Sitter just nu med Håkan i lurarna, en kopp te bredvid mig och svenskaläxan framför mig (nästan). Vardagen har återkommit och lagt sig som ett beskyddande täcke över mig. Det är som dimman en mysig höstmorgon, en sådan där ihållig dimma som stannar kvar till långt in på förmiddagen, en sådan dimma som inte skrämmer en utan fyller dig till brädden med myskänslor. Det är så jag ser på min vardag, lite grå, lite trist, men väldigt mysig och njutbar, trots mensvärk som får en att spy och önska att man kunde operera bort livmodern på sig själv, men men, det är smällar man får ta. 
   Men trots att min vardag är sådär tråkigt mysgrå skulle jag aldrig våga påstå att den är enkel. Den är väldigt oenkel, komplicerad som det heter på riktig svenska, men nu kallar vi det för oenkelt bara för att vi kan. För att det är lite mer oenkelt med komplicerat. 
   I Måndags var en sådan där oenkel dag. När jag vaknade mådde jag tipp-topp, men sedan bröt jag bara ihop. Jag mådde så psykiskt dåligt på ett sånt sätt som gjorde så att jag fortfarande kände mig helt okej, men ändå så låg det en tyngd över mig som talade om för mig att; "Nej Malin lilla, du mår inte bra, så det är lika bra att få ut allt slagg på en och samma gång. Var så god och gråt." Och där stod jag i badrummet, med en plattång på värme och sminkborsten redo i handen och började böla som om jag var 5 år igen och någon hade tagit Ninis ifrån mig (ett kaningosedjur som var min bästa vän när jag var liten). Jag stod där och grät ner i mammas famn och kände mig bara hopplös och hjälplös och helt lös, från topp till tå helt lös. 
  Några timmar senare så är det som om detta aldrig har hänt. Jag mår lika bra som alltid, men något har ändå ändrats från dagen innan. Men vad det var skulle jag inte få reda på fören dagen där på då jag insåg att det var min inställning till mig själv och andra människor som hade ändrats. Det var bara detta, inget annat revolutionerande, bara en sån enkel sak. Men den var så fruktansvärt oenkel att sätta fingret på och ännu oenklare att bli av med. Skam den som ger sig heter det ju, så lika bra att inte ge sig utan helt enkelt bara ge sig den på att man ska klara allt som hamnar i ens väg, på något sätt klarar man sig alltid. Det är i alla fall vad jag tror, en enkel liten människa som lever i en oenkel mysgrå vardag.

-- MG