Sitter med en av de bästa kvinnorna i världen och diskuterar det kvinnor diskuterar bäst, nämligen shopping och kärlek. Vi har kommit fram till det som många kvinnor kommit på före oss, och som vi fått skrivet framför näsan på oss när vi ser på sex and the city.
Men vad är egentligen det rätta? Ska man gå varje dag och leta och vänta? Är det rätt att måla upp en karta över hur den perfekta partnern ska vara? Eller är det helt enkelt så att så många kvinnor gör allt detta jobb i onödan, för att helt plötsligt en dag vakna upp och finna en helt annan människa bredvid sig än den man en gång trott att man ska se?
Efter att ha fått en kaffedusch, skrattat mycket, shoppat och läst en massa bloggar känner jag fortfarande att jag är långt ifrån att få de svar jag söker. Långt ifrån att få de svar som många andra söker. Är det helt enkelt så att vi lägger ner all denna möda för att vi är rädda?
Om det är så att vi är rädda, vad är vi då rädda för? Är vi rädda för att bli ensamma? Eller är det så att vi är rädda för att just den perfekta ska komma och knacka oss på axeln utan att ha förvarnat oss? Kan det vara så att vi helt enkelt bara försöker förbereda oss, så att vi en dag kan ta det som det är och inte bli helt förstummade och förstelnade när någon som värkar som den rätte faktiskt kommer in i våra liv och blir den rätte.
Men tills vi har vågat ta detta steg, eller innan detta steg har funnit oss, så tar vi ett annat steg. Steget närmare fattighuset. Har du ingen annan än dig själv att tänka på, varför inte skämma bort sig själv lite extra mycket. Shoppa loss, gå ut på bio och ät god mat med vänner, lev livet.
Sitatet från Sex and the City som fått bli min rubrik till detta inlägg tycker jag passar mycket bra in på vad samtalsämnena har kretsat kring detta ack så skitiga och överbelamrade bord som jag och min vän har suttit vid i 5 och ½ timme och som vi har planerat att sitta kvar vid i många fler timmar.
-- MG
