Första normala vardagen på länga

Idag var första riktiga vardagen i skolan på... jag vet inte hur länge sedan det var vi hade en riktig vardag på estet, men idag hade vi det i alla fall. Det kändes så konstigt. Jag gick upp, duschade, sminkade mig och gjorde mig i
ordning som vilken annan dag som helst, men idag kändes det fel på något sätt. Detta är inte vad jag är van vid längre. Men det var skönt ändå att få komma in i en vardag igen. Jag har saknat det.
Vad som däremot var sorgligt var att komma till skolan och gå förbi ingångarna som går direkt in till aulan och logerna, för att gå in genom borggården för att sätta sig i en lektionssal igen. Något som är ännu mer sorgligt är att vårat hem, våran trygghet, vår älskade aula nu är ockuperad av mop elever. De satt utanför aulan på samma sätt som vi gjort den senaste tiden, vilket jag anser orättvist.
Fast jag unnar dem det ändå. Att få vara i aulan och helt fokusera på en produktion är super härligt. Det är en häftig upplevelse som inte alla får vara med om, så jag är glad för alla som får göra det. Sen ser jag även fram emot deras produktion, de lyckas alltid leverera precis som vi på estet dans och teater.

-- MG

Huvudets egna vilja

Att huvudet har en helt egen vilja nattetid, som går rakt emot det jag egentligen vill, är inget jag uppskattar. Mina tankar har en tendens att sträva bort mot platser som jag inte vill vara på. Förlåt, fel av mig, jag vill men är inte där och innerst inne känner jag att jag förmodligen aldrig kommer komma dit heller. Jag fantiserar omedvetet fram scenarion som jag önskar skulle bli sanna, men innerst inne vet jag med mig att drömmar inte alltid slår in, det har jag fått bevisat för mig allt för många gånger det senaste. Kanske borde jag därför ha tilltro till ödet, att det jag drömmer om nu ska slå in. Men kommer detta då innebära att min nästa dröm blir försakad för min nuvarande dröms framgång? Vill jag i så fall att denna dröm ska gå i uppfyllelse?
Just nu skriker mitt inre bara JA, men jag kan inte låta bli att fundera och oroa mig lite smått för om mina farhågor kan vara sanna. Detta är rätt löjligt egentligen. Varför oroar jag mig för det som jag inte kan styra? Jag vet inte ens vilken min nästa dröm kommer att bli, så då är det lika bra att jag bara fokuserar på den som fyller mitt huvud just nu. Eller dem. Jag har inte bara en dröm, men det är en som tar upp lite mer plats än de andra. Varför just den drömmen och de tankarna förökar sig som ohyra i skallen på mig, vet jag inte. Det enda jag vet är att det är bitterljuvt att ha dem där. 
-- MG

Vi klarade det verkligen

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på den senaste tiden märker man hur hela klassen i stort sett har gått per automatik till och från. Vi har varit tvungna att trycka undan våra känslor för att orka med att ta oss igenom det som kallas för vardag, trots att det är något vi inte har känt av på länge, en riktig vardag. Det har varit en tung, men ändå lärorik resa för oss alla. Jag är otroligt stolt och lycklig över att jag fått vara en del av den här produktionen och att jag har fått det privileiget som jag själv anser att det är att ha fått chansen att lära känna alla dessa otroliga, fantastiska och starka människor. Jag har blivit många livserfarenheter rikare, många tårar och skratt har vi fått med oss på vägen. Ingenting kunder stoppa oss. Inget hinder var för stort för att vi skulle lyckas göra det vi drömt om så länge, den bästa slutproduktionen någonsin som sent kommer att glömmas. Jag tror minnet av vår klass och vår produktion kommer eka mellan väggarna på katedral och estet i många, många år fram över. Stoltheten och  lyckan som spirar genom mig gent emot min klass och mina lärare är så svår att beskriva. Vi klarade det verkligen. Vi är det levande beviset på att ordspråket verkligen stämmer, för vi har klarat av att stå hela vägen i mål. 
-- MG

Ännu ett avslutat kapittel.

Igår hade vi vår sista föreställning någonsin som klass. Det var mycket tårar från alla håll och kanter. Under slutnumret hörde man hur hela klassen stod och hulkade. Samtidigt som det var en tung och känslofylld kväll, var det även helt otroligt roligt. Efter att folk fått torka tårarna bar det av till Jula Hotell & Konferens för att äta tillsammans hela klassen och lärarna. 
Idag bar det av till skolan igen för att städa ut aulan och göra plats åt MOP eleverna som ska flytta in i veckan och sätta igång med sin produktion. Det ska bli riktigt roliga att se vad de har knåpat ihop.
Det kändes så underligt att titta ut över aulan och bak i logerna och se hur tomt det var nu när all scenografi, alla kostymer och allt smink var bortstädat. Det var som att det knappt fanns några spår kvar av att vi hade varit där. Sedan svabbade vi golvet och man såg hur våra rutor syntes i vattnet, eftersom att det fanns limrester kvar från tejpen som vi använt för att göra rutmönstret. Jag kände för att fälla en tår även idag, men märkte att jag var oförmögen till det. Vi har nog alla gråtit slut på tårar för ett tag tror jag. 
Nu ser vi fram emot studenten. Den riktiga nedräkningen har börjat. Det är 5 veckor kvar bara! NU KÖR VI!!!
-- MG

Sista föreställningen idag.

Ikväll kör vi sista föreställningen av vår slutproduktion Alice i Underlandet. Det har varit en lång och svår tid. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur vi lyckades, vi hade alla förutsättningar emot oss en period. Alla utom en och det var att vi hade varandra och våra fantastiska lärare som hjälptes åt att hålla gruppen på fötterna. 
Vi har fått så otroligt bra respons från vår publik, jag har sett inlägg på twitter, instagram och facebook där folk hyllar oss och säger att det är den bästa produktionen de någonsin sätt. Jag blir rörd till tårar bara jag tänker på det. 
Jag är otroligt stolt över min klass och som jag så många gånger tidigare sagt, så glad över de lärare jag fått nu på gymnasiet. Vi hade aldrig klarat detta utan dem och vår nya regissör och lärare Björn, som kom in i den mest trasiga klass du kan föreställa dig och agerade lim i kaoset. Tack vare honom, Jorge, Richard och Sara har vi lyckats sätta upp en produktion som Skara sent kommer att glömma. Det kommer ta flera år innan den här skvaller älskande staden kommer glömma bort klass ES11.

-- MG

Tankar från logen!

Det är väldigt lätt att se massa andra hinder ivägen för en när det finns något man verkligen vill ha, men man känner är svårt att nå. Men det enda egentliga hindret är man själv. Det finns andra hinder, men det största är man själv. Jag är den enda som verkligen kan stå ivägen för vad jag själv vill ha, precis som det enbart är jag som kan se till att ens drömmar slår in.

--MG

Nu kör vi igen!

Under högstadiet får vi lära oss att det finns vissa regler, sociala regler, som bör följas. Vissa av oss har makten att tänja på dem, andra skall vara glada om någon tänjer på dem så att vi kan få sniffa lite på den sötma som kallas makt. Men regler är till för att brytas, inte sant? Är det något jag har upptäckt under det sista halvåret av trean är att de enda som sätter upp dessa regler om vem som får göra vad är den som är dum nog att tro på att det är naturens lag att det skall vara så. Sen när finns det egentligen regler om hur man får se ut eller vem som får vara tillsammans med vem? Det är inget naturen bestämmer, bara vi själva. 
För länge sedan bestämde jag mig för att jag inte ville följa dessa normer. Men att gå emot samhället i allmänhet är svårt när man tidigare har levt under normernas skyddande filt som talat om vart gränsen går. Går du ut från filtens värme blir det en chock av kölden utifrån, men snabbt upptäcker man att det inte är så kallt som ens sömndruckna kropp först trodde.
Det senaste har jag och mina klasskamrater stött på ett hinder i livet som inga borde behöva uppleva, tyvärr så gör folk det. Vi är levande bevis på det. Men tillsammans har vi tagit oss framåt på darriga ben och vi har lyckats med det som  varit vårat gemensamma mål i tre års tid. Vår slutproduktion. Vi håller nu på med våra föreställningar för fullt. På lördag kör vi vår sista föreställning, vilket fyller mig med blandade känslor.
Förutom all smärta, samt det faktum att jag och min klass har blivit starkare människor och en starkare grupp på grund av det hemska som hänt, så har den här händelsen lärt mig en sak till. Imorgon kan vara försent. 
Ett uttryck som man hört så många gånger, men jag vet med mig själv att jag inte har tagit det på fullaste allvar för jag har för det mesta känt precis som många andra, att alla runt mig som jag ser i min framtid kommer att finnas i min framtid. Men det blir inte alltid som vi vill. Så ta varje dag för vad den är och säg vad du känner att du måste. Håll aldrig inne på dina känslor (så länge du är beredd att ta konsekvenserna för det) vilket jag var duktig på att göra förr. Jag visade sällan mina sanna känslor. Det har jag börjat försöka göra på riktigt nu. 
Jag är trött på att leva efter falska normer om vad som bör och inte bör vara. Jag är jag, jag känner som jag känner och jag tycker som jag tycker. Den som känner att den vill vara med mig på min resa genom livet, varsågod, det finns alltid plats för en nyfiken själ till. 
-- MG