Nu när jag sitter och tänker tillbaka på den senaste tiden märker man hur hela klassen i stort sett har gått per automatik till och från. Vi har varit tvungna att trycka undan våra känslor för att orka med att ta oss igenom det som kallas för vardag, trots att det är något vi inte har känt av på länge, en riktig vardag. Det har varit en tung, men ändå lärorik resa för oss alla. Jag är otroligt stolt och lycklig över att jag fått vara en del av den här produktionen och att jag har fått det privileiget som jag själv anser att det är att ha fått chansen att lära känna alla dessa otroliga, fantastiska och starka människor. Jag har blivit många livserfarenheter rikare, många tårar och skratt har vi fått med oss på vägen. Ingenting kunder stoppa oss. Inget hinder var för stort för att vi skulle lyckas göra det vi drömt om så länge, den bästa slutproduktionen någonsin som sent kommer att glömmas. Jag tror minnet av vår klass och vår produktion kommer eka mellan väggarna på katedral och estet i många, många år fram över. Stoltheten och lyckan som spirar genom mig gent emot min klass och mina lärare är så svår att beskriva. Vi klarade det verkligen. Vi är det levande beviset på att ordspråket verkligen stämmer, för vi har klarat av att stå hela vägen i mål.
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar