Vad är sant? Vad gör ondast? Varför ett maktspel och inte ett samspel?

Kärlek. Det är något vi alla söker. Alla vill vi bli älskade, samtidigt som behovet av att få älska någon är lika starkt. Det ekar tomt i oss om vi inte har kärleken i våra liv och om de inte kommer från båda håll, ge och ta. Även detta är ett ämne som konstant virvlar runt i en evighetsspiral i mitt huvud. Men hur vet man när det är äkta eller... manipulerade känslor man känner? Märker man någon skillnad som åskådare till detta, märker man om man är den som blir manipulerad, kan man vara medveten om att man manipulerar eller råkar det bara ske, kan man tro att man manipulerar fast man inte gör det, kan man verkligen känna kärlek?

Klart att man är medveten och klart att man kan känna kärlek tänker ni då. Men jag är inte helt säker på någon av dem i alla lägen. Jag tror inte att man helt och hållet vet om det är äkta, tillgjort eller påtvingat. Men jag tror däremot inte att en form av kärlek är mer äkta än den andra. För att man ska kunna manipulera någon till att falla för en måste känslorna finnas där, i grund och botten hänger allt på det. Man måste även känna kärlek, eller ett behov av kärlek, för att klara av att manipulera någon till att falla extra mycket för en. 

Men nu kommer vi till den delen där jag ifrågasätter om man då i såna fall verkligen kan känna kärlek. Är inte allt bara ett spel om vem som kan manipulera vem bäst? Om en person skulle påstå att den tvingade mig till att känna ömhetskänslor för den personen utan att jag märkte det, skulle jag kunna tala om för den personen att jag gjorde det samma med denne och att jag bara lät personen i fråga tro att han eller hon manipulerat mig. Jag har makten, inte du. 

Måste allt i våra liv vara ett jävla maktspel?

Jag tror att kärlek finns. Rättare sagt, jag vet att den finns, trots att det är svårt att tro i många lägen. Förhoppningsvis hittar alla den förr eller senare, på ett eller annat sätt. Jag har däremot svårt att se den som något helt och hållet vackert. Jag både tror och tror inte på att man kan tvinga någon till att bli kär, mest inte. Det man kan göra är att få personen att lägga andra känslor åt sidan, men inte att tvinga fram något som inte existerar. Däremot kan man odla ett frö som kan växa och gro, men då blir det inget manipulerat tvång utan ett val som man gör i det tysta. 

Att välja att älska någons onda sidor och dåliga egenskaper är både modigt och jävligt korkat. Men det är vad manipulerad kärlek är för mig. Någon som satt alla sina egna känslor åt sidan för att göra den andre lycklig bara för att man i grund och botten hoppas på att personen i fråga ska älska en tillbaka. 

Min sista fråga är: vem är det som egentligen mår sämst i det förhållandet, är det den som känner kärlek men tvingas att enbart känna det för en person som skadar en psykiskt, eller den som känner att den måste tvinga någon till att älska denne av rädsla för att aldrig bli älskad och aldrig våga älska?

-- MG