Den ena är när du är nära på att förlora någon, t ex en nära vän. Man blir så förtvivlad när man kommer på vad det är som är på väg att ske att man ser med andra ögon och börjar inse vad som är fel. Man börjar ändra sitt beteende för att visa personen i fråga att du förstår vad denne behöver och att du alltid kommer finnas där, oavsett vad. Man ser på det hela som att det bara var två personer som missförstod och felbedömde varandra. Jag tror många fler än jag har kommit till den här slutsatsen, inte sant?
Det är nu vi kommer till den som jag kom att tänka på nu ikväll. Jag höll på att göra mig redo för att gå och lägga mig, med tanke på att det är skola imorgon så borde jag gå och lägga mig nu. Men när jag kom att tänka på detta så var jag tvungen att sätta mig ner och skriva ner det så att jag aldrig skulle kunna glömma den tanken.
Tänk om det var så att den meningen: "Du vet inte vad du har förens du har förlorat det" inte innebär att du måste förlora något du tar på eller att du förlorar en vän eller ens dig själv. Tänk om den innebär att du måste se livet för vad det är. Om någon skadas så mår vi dåligt, men efter ett tag så lär vi oss att anpassa oss till de förutsättningar vi har att leva efter. Men tänk om det är så att vi inte måste anpassa oss efter livet hela tiden. Tänk om livet för en gångs skull kunde anpassa sig efter oss som faktiskt lever det.
Meningen innebär inte att vi kan gå ut och göra vad vi vill med livet bara för att de ska anpassa sig efter oss, snarare att vi och livet ska gå hand i hand. När vi förlorar något och sedan upptäcker problemen och felen när det redan är försent kanske det inte är för att vi märker att vi har förlorat en vän, utan att vi förlorade en bit av våra liv med den vännen.
Det finns miljontals människor på vår planet och det finns miljarder olika djur så det kan ju inte vara så svårt att hitta en vän om man är stark nog att tro på sig själv. Så att förlora en vän, en person ur ens liv borde ju egentligen inte göra så ont. Tja, det kanske inte gör ont heller. Det kanske är livet som gör ont, att du förlorade en bit av ditt liv med den människan.
Har du en nära vän som du kan dela allt med, som du är trygg med och mår bra med så har du ett rikt liv, den personen säger man är en del AV ens liv. Men i själva verket menar man att den är ens liv nu och förlorar jag dig så förlorar jag mitt liv och det är mycket svårare att hitta ett nytt liv åt sig själv än att hitta ett annat liv att dela sitt med, fläta samman dessa två liv så att de blir en vänskap som blir ett liv. Inte bokstavligt talat som ett barn, utan som en sam rörelse. Som när vinden blåser så dansar löven med eller som när du drar fingrarna i sanden så blir det skåror i den för att det finns en sam rörelse mellan de olika tingen för att vi delar samma liv.
Jag har inga vänner. Jag har liv. Jag har mängder av underbara liv som vill sammanfläta sina liv med mitt. Det är därför jag är rädd. Jag är inte bara räd för att dessa liv ska försvinna från mig, nej, det är verkligen inte bara därför jag är räd. Jag är även räd för att jag vet att om de försvinner från mig så kommer föralltid mitt liv att ha ett hål som inte kan repareras eller fyllas ut. Det kommer alltid finnas där och varje gång jag ser ett foto på de liv som tagit mitt så kommer jag att känna av det tomrum som blev kvar av mitt liv.
Men jag kommer för all framtid att vara den lyckligaste människan i världen som fått ta del av dessa liv och för att de ville ta del av mitt. Jag tänker anpassa mig efter livet och ta vara på det om livet tänker göra det samma för mig. Om livet kan lova det, så ska jag alltid vara uppmärksam på att inte vara nära att förloradet, då ska jag lova att alltid hålla ett vakande öga över det.
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar