Just nu skrämmer världen mig mer än den någonsin gjort tidigare. Jag ser allt från en synvinkel som jag sluppit fram tills nu. Ett sätt som är så lustigt likt allt det vanliga men är som en äcklig blandning av extrem klarhet och diffus dimma. Det är så svårt att förklara, men det känns verkligen som om livet står framför näsan på en och skrattar en i ansiktet och säger: "Hahaha, du trodde du hamnat i det som kallas det riktiga livet, men gissa vad? Det har knappt börjat.... där gick startskottet för dig!" Det låter mörkt och deppigt, det känns rätt deppigt också om jag ska vara ärlig.
När man var liten och drömde om att bli stor så var den vuxna världen likadan som ens egen, fast mer vuxen. Nu ser den vuxna världen ut som..... som ett barns värld fast mer vuxet..... skumt. De ser likadana ut men är ändå så olika, men när jag tänker på hur barn beter sig och sedan på folk i min ålder så är det inte speciellt stor skillnad, det enda som egentligen har ändrats förutom utseenden och åldrar är intressen, vi väljer att lägga våra konflikter på andra platser som vi finner mer intressanta nu. Tittar man sedan på vuxna, sådana som är i mina föräldrars ålder, så ser man exakt samma mönster där.
Nu sitter jag här och har för första gången i mitt liv fått smaka på den riktiga känslan av en rejäl käftsmäll från livet. Jag hoppas bara att det inte blir ett ärr efteråt, får i så fall kan jag leva med smärtan från slaget ett tag!
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar