Rubriken är ett citat från manga serien NANA, bok 7. Den serien får mig ofta att tänka igenom livet och de val vi gör i livet. Den handlar om två helt olika tjejer, båda med namnet Nana, som möts när de flyttar till Tokyo och de bestämmer sig för att flytta ihop, trots att de inte vet något om varandra.
Det är en av de sorgligaste berättelser jag har läst i mitt liv, och då har jag läst många böcker och serier. Men den här, det är något alldeles speciellt med den.
En av anledningarna till att den är så speciell är för att den är berättad som en dagbok, eller ett brev. Jag har inte läst hela än, men man förstår väldigt väl att det är ett sorgligt slut som väntar. I början och slutet på varje kapitel så "pratar" den ena Nana till den andra, om minnen och snedsteg. Rubriken är ett sådant parti.
Båda flickorna har svårt att acceptera att man inte kan få som man vill och att när en dröm har gått i uppfyllelse kan man tyvärr upptäcka att det inte alls var vad man ville att det skulle bli.
Drömmen om gymnasiet när man går på högstadiet, drömmen om att göra karriär, drömmen om kärlek, familj, vänner, resor, livet, vi drömmer om så mycket men när vi väl har fått många av drömmarna uppfyllda får vi ett brutalt uppvaknande och inser att det bara var en dröm, det här är verkligheten. Det är därför det är farligt att drömma för mycket, för detaljerat. Det är mycket därför jag är lite rädd för min egen framtid.
Jag, som jag väldigt många gånger tidigare har förklarat, är en extrem drömmare. Jag drömmer konstant och om allt. Det finns inga gränser, inget stopp. Det är en del av mig och jag älskar att vara en drömmare för hade jag inte varit det hade många utav de saker som utmärker just mig förmodligen gått förlorade. Tyvärr så är det även mitt eviga drömmande som skadar mig mest. Det är förstås så att inte alla drömmar är trevliga drömmar, och de trevliga drömmarna blir inte alltid något vackert i verkligheten.
Men trots min rädsla för drömmandet tänker jag aldrig sluta. Jag är en drömmare, drömmandet är det som håller mig igång om dagarna. Skulle jag helt sluta upp att ha mina konstiga fantasier skulle jag upphöra att existera. Jag skulle aldrig klara av vardagen som jag lever i. Trots att drömmarna gör att jag begår många jobbiga misstag som leder till att jag sårat mig själv och andra. Jag drömmer till och med om att kunna sudda ut allt sådant, men det vet jag att det går inte. Som sagt, trots att jag vet att det till viss del är ett skadligt beteende att drömma alldeles för mycket och att det gör mig rädd inför min egen framtid, så tänker jag aldrig sluta. Jag vill inte sluta.
Den som går genom livet utan att drömma ligger nog i en större riskzon än jag gör, när det kommer till en besvikelse till framtid.
Dröm vidare, dröm stort, men lämna detaljerna åt verkligheten och låt drömmarna vara drömmar istället för en manual för hur livet borde vara.
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar