Ännu ett avslutat kapittel.

Igår hade vi vår sista föreställning någonsin som klass. Det var mycket tårar från alla håll och kanter. Under slutnumret hörde man hur hela klassen stod och hulkade. Samtidigt som det var en tung och känslofylld kväll, var det även helt otroligt roligt. Efter att folk fått torka tårarna bar det av till Jula Hotell & Konferens för att äta tillsammans hela klassen och lärarna. 
Idag bar det av till skolan igen för att städa ut aulan och göra plats åt MOP eleverna som ska flytta in i veckan och sätta igång med sin produktion. Det ska bli riktigt roliga att se vad de har knåpat ihop.
Det kändes så underligt att titta ut över aulan och bak i logerna och se hur tomt det var nu när all scenografi, alla kostymer och allt smink var bortstädat. Det var som att det knappt fanns några spår kvar av att vi hade varit där. Sedan svabbade vi golvet och man såg hur våra rutor syntes i vattnet, eftersom att det fanns limrester kvar från tejpen som vi använt för att göra rutmönstret. Jag kände för att fälla en tår även idag, men märkte att jag var oförmögen till det. Vi har nog alla gråtit slut på tårar för ett tag tror jag. 
Nu ser vi fram emot studenten. Den riktiga nedräkningen har börjat. Det är 5 veckor kvar bara! NU KÖR VI!!!
-- MG

Sista föreställningen idag.

Ikväll kör vi sista föreställningen av vår slutproduktion Alice i Underlandet. Det har varit en lång och svår tid. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur vi lyckades, vi hade alla förutsättningar emot oss en period. Alla utom en och det var att vi hade varandra och våra fantastiska lärare som hjälptes åt att hålla gruppen på fötterna. 
Vi har fått så otroligt bra respons från vår publik, jag har sett inlägg på twitter, instagram och facebook där folk hyllar oss och säger att det är den bästa produktionen de någonsin sätt. Jag blir rörd till tårar bara jag tänker på det. 
Jag är otroligt stolt över min klass och som jag så många gånger tidigare sagt, så glad över de lärare jag fått nu på gymnasiet. Vi hade aldrig klarat detta utan dem och vår nya regissör och lärare Björn, som kom in i den mest trasiga klass du kan föreställa dig och agerade lim i kaoset. Tack vare honom, Jorge, Richard och Sara har vi lyckats sätta upp en produktion som Skara sent kommer att glömma. Det kommer ta flera år innan den här skvaller älskande staden kommer glömma bort klass ES11.

-- MG

Tankar från logen!

Det är väldigt lätt att se massa andra hinder ivägen för en när det finns något man verkligen vill ha, men man känner är svårt att nå. Men det enda egentliga hindret är man själv. Det finns andra hinder, men det största är man själv. Jag är den enda som verkligen kan stå ivägen för vad jag själv vill ha, precis som det enbart är jag som kan se till att ens drömmar slår in.

--MG

Nu kör vi igen!

Under högstadiet får vi lära oss att det finns vissa regler, sociala regler, som bör följas. Vissa av oss har makten att tänja på dem, andra skall vara glada om någon tänjer på dem så att vi kan få sniffa lite på den sötma som kallas makt. Men regler är till för att brytas, inte sant? Är det något jag har upptäckt under det sista halvåret av trean är att de enda som sätter upp dessa regler om vem som får göra vad är den som är dum nog att tro på att det är naturens lag att det skall vara så. Sen när finns det egentligen regler om hur man får se ut eller vem som får vara tillsammans med vem? Det är inget naturen bestämmer, bara vi själva. 
För länge sedan bestämde jag mig för att jag inte ville följa dessa normer. Men att gå emot samhället i allmänhet är svårt när man tidigare har levt under normernas skyddande filt som talat om vart gränsen går. Går du ut från filtens värme blir det en chock av kölden utifrån, men snabbt upptäcker man att det inte är så kallt som ens sömndruckna kropp först trodde.
Det senaste har jag och mina klasskamrater stött på ett hinder i livet som inga borde behöva uppleva, tyvärr så gör folk det. Vi är levande bevis på det. Men tillsammans har vi tagit oss framåt på darriga ben och vi har lyckats med det som  varit vårat gemensamma mål i tre års tid. Vår slutproduktion. Vi håller nu på med våra föreställningar för fullt. På lördag kör vi vår sista föreställning, vilket fyller mig med blandade känslor.
Förutom all smärta, samt det faktum att jag och min klass har blivit starkare människor och en starkare grupp på grund av det hemska som hänt, så har den här händelsen lärt mig en sak till. Imorgon kan vara försent. 
Ett uttryck som man hört så många gånger, men jag vet med mig själv att jag inte har tagit det på fullaste allvar för jag har för det mesta känt precis som många andra, att alla runt mig som jag ser i min framtid kommer att finnas i min framtid. Men det blir inte alltid som vi vill. Så ta varje dag för vad den är och säg vad du känner att du måste. Håll aldrig inne på dina känslor (så länge du är beredd att ta konsekvenserna för det) vilket jag var duktig på att göra förr. Jag visade sällan mina sanna känslor. Det har jag börjat försöka göra på riktigt nu. 
Jag är trött på att leva efter falska normer om vad som bör och inte bör vara. Jag är jag, jag känner som jag känner och jag tycker som jag tycker. Den som känner att den vill vara med mig på min resa genom livet, varsågod, det finns alltid plats för en nyfiken själ till. 
-- MG

Firade min 19års dag lite för tidigt, men vad gör väl det?

God kväll, imorgon bär det av till Rom! Det känns så konstigt att det redan är dags att åka dit. Men så är det, imorgon lyfter vi. Eftersom jag kommer vara i Rom på min födelsedag så har jag som sagt sett till att fira min födelsedag i helgen. Så igår hade jag några vänner hemma, det blev en härlig fest som hade alla delar som en hemmafest bör ha. Det enda som inte hände var typ klagomål från grannar och det hoppar jag gärna om jag ska vara ärlig. Jag är supernöjd med kvällen och det verkar som att de andra också är det. Det enda jobbiga var det faktum att jag somnade vid 8 och bollade mellan att sova och vara vaken fram till 11 då mamma ringde och sa att hon och pappa var på väg hem, vilket innebar att jag var tvungen att gå upp och försöka mig på att städa upp efter mina vilddjur till vänner. Som tur var så fick jag hjälp av en vän med städningen, vet inte riktigt hur jag hade fått igenom projekt städa huset utan hans hjälp. Tack så fruktansvärt mycket för hjälpen och tack alla fina vänner som var här igår och firade min födelsedag och såg till att kvällen blev riktigt härlig!

Synd att jag är så dålig på att ta kort, men här är i alla fall två bilder som togs igår. 
-- MG

Se ljust på livet så blir det roligare att leva och minnas

Hej, den senaste tiden har varit en känsloladdad storm, så jag har inte känt att det är värt att skriva något eftersom att det skulle bli alldeles för rörigt för er, men även för mig själv. 
Men jag är glad att jag har sådana fantastiska människor runt mig. Jag har funnit glädje och stöd både i gamla godingar men också i nya pärlor. Det är nog det som är häftigast med livet, att se vad som händer och hur relationer byggs upp och förändras. Jag älskar livet, även de svåra stunderna. Kanske inte när jag är mitt uppe i de jobbiga stunderna, men i efterhand kommer man ut ur dem med sådan otroligt kunskap så man måste vara glad och stolt över att man gått igenom det och klarat av även dessa stunder. 
Jag försöker se ljust på det mesta, det kanske inte märks i alla lägen, men det gör jag. Vad är det för vits med att bara se de negativa i allt. Varför ska man gå genom livet som en bitter människa som enbart tänker negativt. Jag har provat på det periodvis och jag kan tala om för er att det inte är värt det. Så många minnen som skulle kunna varit helt underbara har enorma mörka fläckar för att jag hade bestämt mig för att leva livet som en negativ och deppig människa. Så snälla ni, låt bli det! 

Imorgon flyger jag till Rom med min italienska klass och på tisdag fyller jag 19 år. Så jag har mycket att se fram emot med den här veckan. När jag sedan kommer hem från Rom måndagen därpå kommer vi att dra igång med produktionen på riktigt. Vi har ny regissör och ett nytt manus, så det blir en riktigt nystart. Vi ska spela Alice i Underlandet och jag spelar den allvetande larven. Det ska bli riktigt kul att se vart det här tar vägen.
Igår kväll hade jag och mamma ett litet minifirande för mig och ikväll ska jag ha huset fullt av folk för att fira mig. Nu kör vi gubbar!

-- MG

Nu kör vi kära ES11

Hej på er! Den senaste veckan har det varit väldigt tyst här och det finns en bra anledning till det. Bomb efter bomb har släppts över mig och min klass så jag har varit helt färdig den här veckan, jag har varit förbannad och ledsen om vart annat, allt detta tillsammans med min klass och resterande människor som är en del av estet. Det är hemskt när ett ljus slocknar, men det är då man märker hur starkt andra får chans att lysa. 
Jag har otroligt fina vänner och otroligt fina och starka klasskompisar och lärare. Det är vidrigt att sånt som hänt kan hända, men det är skönt att vi kan hålla varandra om ryggen i dessa mörka tider. 
En otrolig man har försvunnit från oss på ett otroligt hemskt sätt. Han var en far, en morfar, en lärare och en förebild. Han tog för sig och lärde oss alla att om man vill något så är det bara att ta för sig och kämpa för det. Inget kommer utan att man kämpar för det. Han hade sina sidor, precis som alla vi andra, men det går inte att blunda för hur mycket vi betydde för honom. Det var tack vare denne man som jag började estet och det tackar jag honom för. 
Nu får vi bara blicka framåt och göra det bästa av tillvaron. Det är inte lätt och den tid vi har kvar på katedral kommer vara otroligt omtumlande, men jag tvivlar inte på att vi kommer att klara det. Den här veckan har bevisat hur starka vi är som klass och ensemble. Ingenting kan stoppa oss nu. 
"Estet står när andra faller"
"Say what you mean. Mean what you say. Putt a beat on it. Go."
Nu kör vi, kära ES11! <3

-- MG