Jag är en sån person som är beroende av att verka stark. Visst, jag kan vara extremt gnällig och när jag inte vill något, har mensvärk eller har en allmänt dålig dag så kan jag vara a real pain in the as! Men jag ska alltid framstå som stark till min personlighet. Jag hatar att be om hjälp och stöd. Jag ska klara allt själv, annars är jag svag och är jag svag visar jag att jag inte kan någonting. Det är en ond cirkel som går runt runt runt. Men jag kan inte sluta, det är som sagt ett beroende och beroenden är svåra att bli av med, kvittar vad de är.
Men är det verkligen så att det är en svaghet att förlita sig på andra? Är det en svaghet att veta om att någon står bakom dig och fångar upp dig om du faller? Eller är det ett täcken på styrka att faktiskt låta någon så nära in på livet så att de faktiskt skulle kunna fånga upp dig?
Jag är en sån person som tror på både slumpen och ödet. Jag tror att de går hand i hand. De kompliterar varandra och är beroende av varandra. Vi föds med ett öde, men detta öde kommer sedan förändras tack vare slumpen och slumpen kommer bara kunna göra sitt om vi först följer vårt öde. (Låter det hel galet?) T ex. Jag tror inte det var ödet som gjorde så att jag började spela flöjt och teater. Det var mitt öde att göra något estetiskt och att stå på scenen, för jag känner mig så extremt hemma på en scen så det är nästan skrämmande. Men det var helt klart slumpen som valde vad det var för estetisk riktning jag skulle få, vilken väg jag skulle hamna på, vart mitt öde sedan skulle leda mig. Sen tror jag att det bara var slumpen som gjorde så att jag i sista minuten bestämde mig för att ändra mitt gymnasieval så att jag hamnade på estet teater istället för estet musik.
Vårat öde är bestämt enbart på oss. Sedan kommer slumpen och den är beroende av de val vi gör och de personer vi har omkring oss. För att vi verkligen ska klara av att nå slutmålet på vårt öde med bravur måste vi tillåta människor att byta sida, från slumpen till ödet. Jag tror inte riktigt att det är ödet som har gjort så att jag träffat de människor jag träffat och att de har påverkat mig som de har, det är bara ren slump. Men mitt öde gjorde så att jag hamnade där jag hamnade mentalt. Och det var därifrån som jag gjorde mina val och det var så jag träffade alla. Men jag kan sedan bestämma mig för om jag vill att de ska bli en del av mitt öde. Jag kan bestämma om jag vill förlita mig på dem. Det är läskigt! Jag kommer tappa kontrollen! Jag stannar kvar där jag är!
Våga släppa kontrollen och låt slumpen leda vägen ett litet tag, så ska du snart få se på underverk i ditt öde. Mitt öde just nu är extremt oklart för mig, för just nu så väntar jag helt enkelt på att slumpen ska visa mig vilken väg som verkar mäst spännande. (Snacka om att detta inte makede någon sense) <-- (hej svengelska)
-- MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar