Människan må vara liten men i hjärtat är människan störst om människan tror så!

Nu kommer jag förmodligen låta som en sån där äckligt självgod människa som sätter sig själv på en pidistal högt över alla andra, men det är inte det som kommer vara poängen i det jag tänker skriva nu. Så snälla lägg inte fokus på att jag använder mig själv som exempel många gånger, det är bara lättast så, lägg istället märke till de andra sakerna, de saker som faktiskt tillhör poängen i hela den här texten. 

Jag sitter just nu och läser en utav mina favorit manga serier från när jag var mindre, Full moon O´sagashite. Den handlar om en 12 årig flicka som bara har ett år kvar att leva. Hennes största passion i livet är musik och hon älskar att sjunga, men på grund av hennes sjukdom kan hon inte sjunga och hon är inte tillåten att gå utanför huset. Hon bor hos sin mormor eftersom att båda hennes föräldrar dött i en bilolycka, hennes mormor hatar musik så Mitsuki (flicka som serien handlar om) är inte tillåten att lyssna på musik.

Den här 12 år gamla flickan har många intelligenta tankar om livet och om människor och ser på saker och ting på ett sätt som många andra inte ser på det. Hon är en otrolig optimist och gör precis det hon vill och låter inget stoppa henne. Men det är ibland svårt att ta det hon säger och gör på allvar just för att man hänger upp sig på hennes ålder. "Hon är ju bara 12, så skulle ingen vanlig 12 åring säga!" Ne, kanske inte. Men jag vet att jag, genom hela mitt liv, också har sagt saker som folk tänkt, så säger ingen vanlig unge. Varför underskattar man ofta det folk säger bara för att de har levt ett visst antal år "för lite"? Varför kan inte en 12 åring ha smarta tankar om saker och ting. Det är väll ändå inte åldern som gör oss till de vi är? Jag har träffat på många vuxna som ofta sagt att jag har kloka åsikter och meningar om vissa saker, så klart inte om allt, men inom vissa områden. Men det är inte alla som skulle ta mig på allvar när jag säger vissa saker, för att jag inte är gammal nog. Men vem är det egentligen som säger att en 12 åring eller en 15 eller 18 åring inte kan vara lika intelligent som en 32 åring. Åldern må göra oss smartare, men intelligens är något som man föds med (enligt mig). Jag tror inte att man är intelligentare bara för att man är äldre. Precis som att man inte känner annorlunda beroende på ålder heller. 

Vi må utvecklas men vi förlir alltid de vi är, de vi alltid har varit. Jag kan anse att jag inte är samma person nu som jag var när jag var 13-14 år. Men tänker jag efter så stämmer inte det. Jag är fortfarande samma person. Jag har fortfarande exakt samma känslor. Jag älskar samma saker och har samma värderingar när det kommer till hur jag ser på världen och personers värden mm. Men allt har utvecklats och omformats.

Det är så lätt för oss att underskatta och trycka ner den lilla. Den som är yngre, barn, den som är kortast. Precis som vi förväntar oss för mycket av andra. Men nu ska jag hålla mig till oss som är små. Det är lätt att anta att barn inte tar samma skada känslomässigt som en som är äldre, precis som att vi alltid antar att unga människor inte förstår. Men jag som lillasyster, som minstingen och som en extremt analyserande person när det kommer till hur andra människor beter sig och känner sig, kan jag säga att det dummaste du kan göra är att underskatta den som är liten.

Människor är mycket underliga och mystiska varelser. Oförutsägbara och extremt formbara. Som de sjunger i filmen Mulan i låten I'll make a man out of you, "Mysterious as the dark side of the moon". Det är ett mycket bra sätt att beskriva oss människor på. Vi är lika mystiska som månens mörka sida. Vi kan aldrig riktigt nå den (inte helt sant längre dock) men ibland så ser vi den när mången inte är full, när det bara är en tunn tunn månskära så kan man faktiskt se hela månen, fast då bara som en skugga. Det samma gäller människor tror jag. Vi ser aldrig hela personen när den lyser som starkast, utan när den är på väg framåt. Men nu tappade jag ämnet igen, jag är verkligen mästarnas mästare på att fara iväg och hitta nya grenar att koppla till ämnet och till sist så har jag tappat den där röda tråden som lärare alltid tjatar på en om att man måste hålla genom sina texter. 

Btw, jag tycker att ni kan ta och lyssna på låten och kanske till och med anstränga er så mycket så att ni ser på videon. Låten och videon kommer från serien som jag skrev om i början av texten (Full moon O´sagashite). Låten är förbannat fin, ja den är på japanska, men jag tycker ni kan lyssna på den ändå för den är så otroligt vacker. Jag hörde låten innan jag läste eller såg något av serien, då var den vacker, nu när jag läst och sett serien är den så vacker så att jag nästan börjar gråta varje gång jag hör den! 

-- MG