Människan är inte mycket olika ett papper!

Vi hade bokredovisning på svenskan tidigare i dag. En av mina klasskompisar tog upp mobbning, eftersom att temat var barndom och mobbning är en stor del utav barndomen... tyvärr! Men han använde en sån fantastisk liknelse som han hade hört en lärare i New York dra för sina elever.

Han hade ett helt vanligt vitt A4 papper och gav ett till var och en av sina elever. Han bad dem titta på pappret och studera det noggrant. Sedan sa han åt dem att de skulle knyckla ihop pappret och slänga de på marken och stampa på det. Sen sa han till dem att ta upp det igen, veckla ut det och studera det igen. Sedan skulle de släta ut det och behandla det med varsamhet och  be pappret om förlåtelse. Det han sa sen etsade sig fast i mitt huvud. Han sa: "Hur mycket ni är försöker släta ut pappret, hur många gånger ni än säger förlåt till det, så kommer det ändå aldrig att bli lika fint som det var innan ni knycklade ihop det och stampade på det. Det samma gäller människor som ni skadar." 

Det stämmer! Det är så lätt att skada och förstöra, men det är mycket svårare att laga. Vi tänker så sällan på de konsekvenser som våra handlingar kommer att få. Vi tänker sällan längre än näsan räcker. Men hur kommer det sig egentligen? Hur kommer det sig att vi har så lätt för att såra andra, medan vi är så otroligt rädda för att någon annan ska såra oss? Det är en sån fråga som man tror att man har svar på, men jag tror verkligen inte att vi kan finna något konkret och riktigt svar på den frågan. Men man kan ju alltid försöka få fram ett svar, i alla fall ett temporärt. 

-- MG