Ett urval av bilder från studentveckan!

Måndagsfesten:

Togaparty:

Tältning i Botan:

Flakfix: (klasskompisars bilder)

Studenten: (kompisars bilder)

Mamma har många fler bilder på sin telefon (glömde min hemma en dag som denna) vilket är anledningen till varför jag har snott mina kompisars bilder från t ex instagram, hoppas ingen blir allt för arg! <3

Balen: (mammas bilder)

Och med den bilden tog jag adjö av studentveckan!

--MG

Uppe med tuppen varje dag!

När jag för en gångs skull tänkte att jag skulle passa på att sova lite längre, eftersom att jag inte börjar fören ett, kommer mamma in och ber mig köra henne till jobbet på grund ut av att det ösregnar och ibland mullrar det till. Tänker bara på en liten flicka som var inne i kaféet igår: "Det kommer åska idag, det vet jag" sa den lilla flickan, var på hennes mormor frågar, "Jasså, hur vet du det" "Jo, för då säger det Bom, Bom, Bom". Hon var så söt också så man kunde inte göra annat än le när man såg på henne. 
Det är ändå rätt så skönt att vara uppe tidigt. Jag har kommit på att jag är en natt och morgon människa, men absolut inte en mitt på dagen människa. Jag tycker att timmarna mellan ungefär 2-3 fram till 6-7 tiden är så tråkiga och jobbiga, det är alltid då jag är som tröttast och grinigast. Varför det är så vet jag inte, men alla är vi olika. Detta innebär antagligen att jag är perfekt för nattjobb. En enstöring som gillar att sova mitt på dagen. Det kanske man ska skrivs med i sitt CV. Nej, då kommer nog många andra att tacka nej till mina tjänster tror jag. 
Gissa vad jag tänker göra nu istället för att gå och lägga mig och sova i två timmar till? Jag tänker se på serier! Underbara serier, jag är så glad i att det är så populärt och att det finns så många för jag är, som jag sagt tidigare, totalt besatt av dem. 

(Arkivbild)

-- MG

Känner mig som Montazami, naken, rädd, exposed

Snacka om att det är en konstig känsla att vara fullt påklädd, sminkad och allt fast ändå så känner jag mig så otroligt naken. Jag har haft långa, välvårdade och stylade naglar i ett år nu, men bara för att jag ska jobba deltid i bageriet i sommar när det behövs hjälp där, var jag tvungen att ta bort dem igår kväll. Det är så tomt utan dem och mina händer ser så konstiga och korviga ut nu i jämförelse med hur jag tyckte att de såg ut innan. Vist, det är en liten strunt sak, ett I-lands problem, men det är riktigt obehagligt att vara utan dem nu när jag är så van vid att ha dem där.

Jag tror att alla förstår hur konstigt det känns när de ser skillnaden:

Naglar av: Therese Wulff - I4Beauty salong i Skara

-- MG

Plugga; för att nå sina drömmar

Jag vill verkligen börja plugga någon gång igen. Jag har alltid tyckt om att gå i skolan, men det är inte därför jag vill börja plugga igen. Jag vill gå en skrivarkurs så att jag kan lära mig att bli bra på det jag älskar. Jag vet att jag har en hyfsad grund, men jag vill utöka den, se till att krama ut allt vad jag har för att bli så bra som möjligt på att uttrycka mig. 

Det måste inte nödvändigtvis vara någon svår högutbildande kurs, jag vill bara gå en kurs där jag kan få rätt material att jobba med för att bli bra på att skriva, för just nu är jag väldigt medelmåttig. Journalistik är en bra väg in, jag får den hjälp som jag skulle behöva. Problemet med journalistik är att jag inte vet om det är den typen av skrivande som jag vill hålla på med. 

Jag är en person som skriver om det jag tänker och känner, eller om andra som jag stött på, fast då fortfarande utifrån mina premisser och inte någon annan. 

Drömmen som jag har är att jobba med något liknande det Carrie Bradshaw jobbar med i Sex and the City. Tyvärr så är jag osäker på om jag kommer att klara av det. Jag vill det så otroligt mycket, men hur ska jag ta mig dit? Jag har inga kontakter, inga tidigare erfarenheter av sådant och jag är alldeles för feg för att våga visa det jag skriver för någon som vet vad de pratar om. 

Att lägga upp svamlande texter på en blogg och leka skribent är en grej, men att verkligen försöka komma in på en tidning, är en helt annan. Jag är osäker på om jag kommer att klara av det. Jajemensan, jag tvivlar på min egen förmåga. 

Läser man SkLT så behöver man inte oroa sig speciellt mycket. Skulle jag söka jobb där skulle jag få det utan att behöva gå en 3-5 års lång utbildning, med tanke på hur värdelös den tidningen är. Saken är den bara att jag inte vill jobba där. Jag skulle förmodligen vantrivas med att arbeta på en så värdelös tidning. Jag har heltiden sagt att jag vägrar. Men jag har nu börjat tänka om. Det kanske är dags att ta sig i kragen och svälja den där förbannade stoltheten för att ha en chans att komma åt min dröm. Det kommer inte vara lätt, inte heller roligt, men ibland måste man göra saker man inte vill till en början för att i slutendan hamna där man verkligen vill vara. 

Vi får helt enkelt se vad som händer, allt kan ske. Det är bara att se vad framtiden har att erbjuda mig.

— MG

Vi lever var dag!

God morgon på er! Hoppas alla sover gott om nätterna, för det är väldigt viktigt att man gör det. Jag har funderat på det där med vardag och livet i allmänhet, men framför allt det som vi kallar för vardag. 
Just nu skulle jag påstå att min vardag består av att jobba, se till att komma igång med min sommarkurs, träna, ta hand om sysslor hemma och träffa vänner lite då och då. Hade något däremot frågat mig för några veckor sedan hade svaret sett helt annorlunda ut. En typ av vardag som jag haft de senaste månaderna var produktionsarbete från 08:00 till allt ifrån 15:20-22:00. Men det skulle jag aldrig påstå är min vardag nu. Student firandet blev också en typ utav vardag som bestod av att festa varje natt och bekämpa baksmällan varje dag, en rätt rolig form av vardag om jag får säga det själv. Skulle däremot inte vilja ha det som vardag under en längre period, min lever skulle förmodligen hata mig något otroligt mycket i sådana fall.
Frågan som jag ställer mig då är; Vad är egentligen vardag? Ingen dag är den andra lik, det kan vi lugnt konstatera. Visst, just nu innehåller mina dagar för det mesta samma saker, men de är fortfarande väldigt olika om man tänker efter. Men vi kallar det för vardag för det är vad vi gör, var dag. 
Så, allt kan bli vardag, eller hur? Men vill vi att allt ska vara vardag? Studentveckan påstod jag nyss var min vardag för ett tag, men det är verkligen inte vad jag skulle kalla vardag. Det var en vecka full av undantag. Produktionen var två månader fyllda med speciella "undantagsdagar". Trots det så var det en form utav vardag, för det var vad jag gjorde var dag. 
Efter studenten vill många ut och resa, jag med. Det känns som att det är fritt och spännande och så långt i från ens vardag som man kan komma. Tillåt mig att skratta oss naiva ungdomar i ansiktet. Det går inte att fly från sin tråkiga vardag, förr eller senare känns allt som en tråkig vardag, även det som tidigare varit otroligt spännande. 
Det enda sättet att slippa det tråkiga, för vardagslivet kommer i kapp oss varesig vi vill eller inte, är att se till att ha en så varierande vardag som möjligt. Så, gör dina äventyr, men håll alltid i bakhuvudet att detta är din vardag just nu, ditt spännande äventyr är en form utav vardag för en kortare period. På så sätt slipper man även bli besviken på att saker och ting inte blir som man vill, för man har sällan några förväntningar på vardagarna, de bara fortlöper i sin stilla lunk (som, när jag tänker efter, går väldigt fort). 
Njut av dina vardagar, det är dem du har flest av!
-- MG

Serie frossa!

En utav tidernas bästa serier är igång igen!! 
Äntligen har True Blood börjat sändas igen, säsong 7 är igång. Det känns rätt konstigt att ha sett sju säsonger av en serie, jag har knappt reagerat på att det är så många. Tyvärr så är det inte bara så att det är den 7:es säsongen utan även den sista (så vitt jag vet). Att en så fantastisk serie snart är slut är så sorgligt att jag redan nu känner ett sting av saknad i bröstet, men inga tårar för det, det är en serie som finns på nätet, det är bara att böra om när den är klar. Eller varför inte hitta en ny fantastisk serie? 
Just nu ser jag på alldeles för många serier egentligen, men jag kan inte hjälpa det. Se en film är trevligt, men en serie är fantastiskt. Man får följa karaktärerna och verkligen lära känna dem och se deras liv, det är ett fantastiskt koncept om du frågar mig. 

En liten lista på de serier jag ser på just nu (vissa har säsongsuppehåll):
True Blood
Game of Thrones
Orange is the new Black
Pretty Little Liars
Vikings
Once upon a Time
Awkward

Inte nog med att serien är fantastisk, men detta intro är helgrymt!

Sen har jag tänkt ta upp American Horror Story ochj the O.C igen, men det gör jag när fler av de serier jag kollar på nu har en paus. Självklart kan man alltid slänga in ett avsnitt av Desperate housewives och sex and the city lite här och var bara för att dessa serier är helt fantastiskt underbara. Dessa kvinnor har varit mina förebilder sedan jag var liten, vilket låter lite udda när jag väl tänker efter. 
"Hej, jag är 10 år gammal och har galna grantanter och sextokiga new york kvinnor som förebilder, trevligt att råkas". Ja, bra där Malin. 
Har ni tipps på bra serier får ni gärna skriva dem till mig! 
-- MG

Var starkare än din rädsla

Rädsla är något vi alla känner, ganska självklart eller hur? Vad många däremot gör fel, om ni frågar mig, är att de låter sina rädslor styra dem. Det finns många saker jag är rädd för att göra och säga, men jag försöker övervinna mina rädslor en efter en. Den som jag tänkt ta itu med i sommar, om jag får chansen, är min rädsla för berg-och-dalbanor. Jag är så rädd för dem att jag är på väg att kissa på mig och nej, det hjälper inte att åtta åriga pojkar och flickor hoppar av lycka bredvid mig för att de är äntligen är långa nog att åka, jag är lika rädd för det. 
En annan sak som är vanlig att man är rädd för är att man ska såra någon annan genom att göra det man själv mår bra av. Jag bröt mig loss från den rädslan, i alla fall till viss del, i våras. För att vara specifik så gjorde jag det dagen innan jag åkte till London. Jag vågade öppna mig inför en person på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort och på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra, framför allt inte med tanke på vem detta var (en hemlighet för er). Inte nog med det så trotsade jag även "tjejkoden" genom att göra detta, för detta samtal skulle kunna vara jobbigt för en vän till mig som inte ens var närvarande. Det jag kände var att hon helt enkelt fick finna sig i det, vilket jag visste att hon skulle, hon vill att jag ska må så bra som möjligt och om det var vad som krävdes skulle hon stötta mig, vilket hon har gjort. 
Jag har aldrig tänkt ändra mig. Jag är den jag är, vist man kan alltid bli en bättre variation av sig, men jag tänker aldrig bli någon annan. Det är viktigt att se skillnaden mellan de två sakerna och ett sätt att lära sig att se en sådan skillnad är genom att bli bekväm med den man är och där hjälper bekämpande av sina rädslor till väldigt mycket. 
Det är dags att våga vara stark och självständig. Jag tänker inte låta något eller någon styra mig och mitt liv. Om detta gör att jag stundvis kommer behöva vara helt ensam för att kunna ta itu med saker och ting, så får det väl vara så. Jag har i alla fall den turen att jag vet att jag har vänner och familj som alltid håller mig om ryggen, varesig jag vill det eller ej. Detta underlättar självklart min kamp om att bli den bästa variationen av mig själv. Men om de skulle ändras, tänker jag ändå aldrig ge upp. Det här är mitt liv och jag tar tag i tyglarna och styr det i den riktning jag vill färdas. 
-- MG

Klackskor

Jag såg precis en video på fabebook där tre killar dansar i högklackat. De var as grymma och störtsköna, framför allt med tanke på att de tog sig själva seriöst när de dansade vilket gör att det inte ser clownigt ut. 
Det roliga är att alla tycker att det är ascool att dessa grabbar klarar av att dansa I HÖGKLACKAT! Vad man ofta glömmer är att tjejer nästan alltid gör detta. Att tre killar dansar i högklackat är grymt, bara att lära sig gå stabilt och sedan springa är svårt nog men att hoppa och dansa är en helt annan femma. 
När jag tittar på alla kvinnliga dansare och artister som springer runt på scenen i timmar och gör rutin efter rutin i skyhöga klackskor vill jag bara lägga mig på knä vid deras fötter och tillbe dem. Om ni sällan går i högklackat själva, men har gjort det under nästan ett helt dygn, förstår ni vad jag menar. Vissa klackskor gör så ont att ha på sig och gå omkring i, varesig man är van vid det eller inte så plågas man av vissa modeller, andra inte. Så att dessa kvinnor dansar i skor som man kan se genom en skärm är obekväma, villa jag verkligen skaka hand med dem och be dem lära mig hur de gör. 
Jag älskar klackskor, men går sällan i det. Kan vara mycket för att om jag hade haft det i skolan skulle jag inte komma in i klassrum och på toaletter utan att behöva böja mig, vilket man lätt glömmer om man har brotom. Nå ner till maten när man ska lägga upp på tallriken hade även det varit en utmaning. 
Men nu när det är slut på skolan kanske jag kommer börja använda klackskor lite mer, vem vet. Det vore fruktansvärt roligt, och för många skrämmande med tanke på att jag redan är längre än de flesta om jag är barfota. Vem bryr sig, det är alla andra som är för korta inte jag som är för lång.
-- MG

Arbetslivet

Jag har nu jobbat mina två första dagar för sommaren och redan igår kände jag att det var något annorlunda med att jobba nu, det kändes inte som förr. Antagligen har det att göra med det faktum att det är så här mina dagar kommer spenderas från och med nu. Inte för att jag kommer jobba på mina föräldrars fik hela livet, men under den närmaste framtiden kommer jag enbart att jobba. Till en början hade jag tänkt börja plugga direkt efter att jag slutat gymnasiet, men bestämde mig sedan för att ett sabbatsår inte lät helt fel. Jobba, tjäna pengar, upptäcka världen, lära känna mig själv och nya människor, helt enkelt prova på att leva på ett helt annat sätt än jag någonsin haft chansen att göra. Nog för att jag fortfarande bor hemma hos mina föräldrar, men nu lever jag ändå på ett annat sätt och vem vet, snart kanske jag också flyger ur boet. 
-- MG

Vi behöver dem, men de behöver även oss

Glad midsommar på er alla! Hade mina planer gått som jag tänkt mig skulle jag varit hos min syster i Halmstad nu, redan igår kväll för att vara exakt, men nu är jag fortfarande kvar hemma. Snart ska jag och mina föräldrar åka till oma och opa för att fira midsommar som man alltid firat midsommar, genom att äta sill och potatis medan man trotsar vädret och sitter ute i regn och rusk. I och för sig så är det rätt fint väder i år, det blåser lite, men solen är framme och det är inte direkt kallt heller så det är ju bra. 
När jag stod och gjorde mig iordning tidigare sa mamma en sak till mig som var lite komisk. Alla är väldigt måna om att tala om för henne och mig att vi är väldigt lika, jag är angelägen att hålla med dem. Både till sättet, tankebanor, utseende och stil så är jag och mamma otroligt lika. Idag berättade hon för mig att midsommar ett år hade hon gjort en inbakad fläta på sig själv och satt vita blommor i håret, i år har jag satt upp mitt hår lite busigt på mig själv och så har jag en krans i mitt hår med vita blommor i. Den midsommar som mamma hade liknande frisyr som jag har var 1994, precis innan hon fick reda på att hon väntade mig. Jag förstod inte riktigt varför hon berättade detta nu, förutom håret så finns det inga kopplingar alls till den midsommar och denna, med tanke på att jag inte är gravid, eller 30år eller något annat som mamma var då. Sen slog det mig, nostalgin. Mamma är överlycklig att jag ska stanna hemma ett år till, pappa också så klart men han påminner mig inte om det lika (överdrivet) mycket som min kära mamma gör. 
Det är aldrig lätt att släppa taget om något, men att släppa taget om sitt barn, jag är glad över att det kommer dröja innan jag kommer få uppleva detta. Men mina föräldrar är mitt uppe i detta nu och det märks på dem. Kommer ni ihåg när man började gå ut på internett (t ex) och ens föräldrar stod och flåsade en i nacken för att hålla koll på vad man gjorde, där har vi min pappa nu. Han försöker "bonda" eller ha lite "kvalitetstid", snarare ta vara på tiden då han fortfarande kan vara så irriterande nära mig varje dag. Sött, men irriterade. Mamma är mer uppenbar, för hon säger det så ofta hon bara kan att hon är glad över att jag är hemma ett år till och frågar sig vem hon nu ska be om hjälp när det behövs klädråd eller nås något på en hög hylla när pappa gått och lagt sig? Älskade föräldrar, dags att börja klara sig själv. 
Älskar er!
-- MG

Verkligheten Vs. Serier

Jag älskar att sitta och jämföra verkligheten med det liv som karaktärerna i serierna jag tittar på lever. Man kan hitta förvånansvärt många likheter om man bara vet var man ska leta efter. Vissa serier är så klart svårare än andra att hitta likheter med, tonårsdrama är inte speciellt svårt. Men nu när Orange is the New Black har kommit igång igen satt jag och tänkte på hur det skulle vara att sitta inne. Hur skulle jag förändras både bakom galler, men även efter att jag fått komma ut från fängelset hårda hierarki och bli tillbaka slängd till verklighetens tuffa regler och normer. 

I första avsnittet på säsong två får man se en tillbaka blick på hur Chapman var när hon var liten och gick i skolan, vilket man tidigare inte stött på, för att sedan se en liknande situation fast då från hennes nuvarande position inne i fängelset. Man kan minst sagt säga att den är en stor skillnad på de olika Chapmans man ser.

Tänker man efter så är det kanske inte så konstigt heller, även om man skulle ta bort hela fängelse situationen så skulle hon agerat annorlunda nu mot då. Alla förändras med tiden och formas utifrån de prövningar vi ställs inför genom livet, det är rätt självklart. 

Ser man på hur jag var för bara några år sedan, när jag gick på högstadiet, finns det vissa situationer där man kan fråga sig själv om jag verkligen är samma person, i andra så kan man till och med se likheterna mellan mitt 19åriga jag och mitt 4åriga jag.... vi formas om, men kommer aldrig att bli helt nya människor, gamla mönster sitter lika hårt som gammalt klister från tejp som suttit lite för länge. 

Frågan är bara den; vad skulle jag vara för person om jag hamnade i fängelse? Tyvärr så tror jag att jag vet det redan nu. Jag skulle börja med att vara det livrädda offret som förmodligen skulle kissa på mig någon gång då och då, på så sätt även få någon fint öknamn som alla skulle använda istället för mitt namn. Sedan skulle jag förmodligen gå bärsärkagång och bli som en stor grizzlybjörn och ha halvt ihjäl både andra fångar och vakter, hamna i isoleringscell och efter det gå om kring med aggressionsproblem som inte är av denna värld. Fina tankar jag har om mig själv va? Jag är inte någon som skulle klara av fängelselivet med hedern i behåll i alla fall. Jag skulle gå in med tårar som forsar ner för mina kinder och komma ut som en tickande bomb som hatar världen.

Någon ting säger mig att jag borde undvika att hamna i fängelse.

-- MG

Drömmer mig bort till större städer

Tänk er; New York, Tokyo och Kyoto. Tre av mina drömstäder! New York, staden som aldrig sover, där alla drömmar slår in. Tokyo som är beviset på att allt är möjligt, en stad som för inte allt så länge sedan var mer eller mindre trampad jord är nu en av de mest högteknologiska platserna på jorden. Sist men inte minst Kyoto, samurajerna och geishornas huvudstad. Om man någonsin vill skåda vackra platser, framför allt under hanami säsongen, så ska man besöka Kyotos vackra trädgårdar. Tre enorma och underbara städer som har obegränsat med möjligheter att erbjuda en liten människa som mig. Jag har länge drömt om dessa platser och från och med nu har jag även alla möjligheter i världen att göra dem sanna. Vilket också är min plan och mitt mål. Jag ska dit och så är det med det.

Om ni undrar varför bilderna från New York är under vintertid så är det för att jag delar min mors dröm om att vara där under jul och nyår.

Japan är mina drömmar när det kommer till vår, eftersom att det är då körsbärsträden blommar (detta är vad man kallar Hanami)

-- MG

Vart bär det av här näst?

Har länge drömt om att få åka till både japan och New York och den senaste tiden har New York varit högst på toppen, förmodligen för att den drömmen känns lättare att uppnå inom en snar framtid. Japan vill jag flytta till under en längre tid och jag vill gärna göra det själv för att kunna lära mig så mycket som möjligt på egen hand. 
Resan till the big apple skulle vara en helt annan grej. Den resan skulle jag vilja dela med någon. Helst någon som jag gillar och som är rätt okomplicerad, vilket gör valet både lätt och svårt, för jag vet vilken typ av person detta skulle vara men denna/dessa personer är inte tillgängliga för en sådan resa när jag väl är det. Så, jag kanske packar min väska och drar dit själv i alla fall. 
New York kan bli en testkörning innan Japan. Det vore kanske inte helt fel att börja med att bo ensam i ett land där folk faktiskt för står mig, så om jag skulle behöva hjälp skulle jag kunna använda ord istället för symboliserande kroppsspråk (inte riktigt min grej). Jag pratar mycket med kroppen, men att göra symboler för att folk ska förstå vad jag vill har jag däremot lite svårare för. Att börja med ett engelsktalande land är nog ganska klokt när jag tänkte efter. 
New York, se upp, här kommer jag! SÅ fort jag har tjänat ihop tillräckligt med pengar och hittar bra erbjudanden gällande boende och allt annat som måste fixas innan man flyttar. Men sen kommer jag!

-- MG

Hjälten eller skurken?

Vi har alla något som vi slåss för och emot. Det kan vara helt olika saker från person till person, men lika viktiga för det. Alla vill vi vara någons hjälte, precis som att vi alla någon gång, på något sätt kommer att vara skurken i en annan människas liv. Men det jobbigaste är inte att vara skurken, eller den som måste bli räddad då och då, det jobbigaste är att vara den som önskar mer än något annat att man kunde vara hjälten i en persons liv, fast man i själva verket kanske stjälper det. 
Man vill vara den som får alla pusselbitar att falla på plats, den som får allt att verka meningsfullt, men istället sprider man bara ut dem ännu mer och gör förvirringen total. Vad en annan människa behöver och vill ha är svårt att veta, man får bara göra sitt bästa utifrån de förutsättningar man har och agera utifrån det som känns rätt för stunden. Tänk bara på att man alltid är två, se till att göra det som både du som potentiell hjälte och din jungfru i nöd mår bäst av. 
-- MG

Kära studenter

”Nu börjar livet, här gör ni ert första avstamp i vuxenlivet”, hur många gånger har vi inte fått höra detta de senaste månaderna, kanske till och med hela läsåret. Det roliga är att det är sant. I år är det vår tur att börja ta världen med storm på en helt ny nivå än vi tidigare haft möjlighet att göra. Nu kan alla göra vad de vill, det enda som hindrar dig är din fantasi och dina rädslor för att något skulle gå fel. Men vet ni vad det bästa är, om något skulle gå fel kan man alltid se till att rätta till det igen. Låt inget hindra dig.

Det finns mycket som känns värt att oroa sig för och stressa upp sig över, men i slutendan kommer ni att upptäcka att det som kändes som ett världsomvälvande problem bara var en bagatell som, summa summarum, inte kommer spela någon roll i framtiden, förutom att den kan ha hjälpt dig på traven. Tänk dig själv, något som du ångrar rätt mycket kanske hjälpte dig att undvika att göra något du skulle ångrat så mycket att du skulle ta till dåliga metoder för att ställa det till rätta och till sist är ditt liv ett enda kaotiskt drama som aldrig kommer att nästlas upp, du kommer helt enkelt bara få lära dig leve med det.

Vet ni vad det bästa botemedlet mot sådant drama är? Håll huvudet kallt. Ge inte era små problem för stort utrymme i livet och se till att njuta utav det som finns. Skratta åt småtjafset, förlåt andras och dina egna misstad och våga satsa på det du tror på. Livet är till för att levas så se till att lev det. 

Så, kära studenter, det är dags att svida om från ungdomar i skolans fångenskap till fria människor som har full makt över sina egna liv och sina val. Nu kör vi, studenter år 2014, det här är vår tid!

— MG

Tänk tillbaka och blicka frammåt

Nu när allt studentfirande är avklarat har jag spenderat den här dagen genom att göra fyra olika saker; äta, sova, tänka tillbaka och blicka framåt. 
När jag tittar tillbaka på min gymnasietid upptäcker jag hur mycket det är som egentligen har hänt. När jag gick in genom dörrarna till Katedralskolan den första varma sommardagen på läsåret i ettan hade jag verkligen ingen aning om vad som väntade mig i dessa gula korridorer. Med facit i hand, hade någon sagt att allt som hänt skulle hända hade jag förmodligen trott att personen var galen och sedan gå där ifrån. Så jag är glad att ingen kunde förvarna mig inför dessa kommande tre år, för då hade jag missat alldeles för mycket av det goda i livet. 
Precis som alla andra, så har jag begått misstag under alla tre åren på gymnasiet (innan också så klart), men jag är ändå glad över att jag fått tillfälle att göra dem. Det är aldrig kul att göra fel och såra folk, men vi lär oss av våra misstag och växer som människor allt efter som och detta skulle jag inte vilja gå miste om. Skulle vi kunna undvika alla våra misstag och allt det dåliga i livet skulle vi till sist inte kunna uppskatta det bra, vilket skulle göra de bra dagarna till alldagliga eller kanske till och med dåliga dagar, bara för att vi inte har något att jämföra dem med. 
Misstagen som vi gör blir vår vägledning genom livet. Som sagt, det är aldrig kul att göra ett misstag, speciellt inte om du tar med någon annan i fallet, men det är nyttigt och behövligt, så länge det inte gör allt för stor skada på personen. Skulle det nu vara så, måste man vara bered på att ta konsekvenserna av sina handlingar och kunna be om ursäkt i både ord och handling. 
Jag har ingen aning om hur mitt liv kommer se ut fram över, jag är lika förvirrad, rädd och längtansfull nu när jag sprungit ut från Katedral som jag var dagen då jag "sprang in", innspringet är en tradition på Estet där alla som börjar ettan springer in genom samma dörrar som man springer ut igenom på studentdagen. Det finns en enda sak som jag vet om min framtid och det är hur jag vill att jag ska vara i den. Jag vill vara en bättre variation av den jag är idag, en mer ödmjuk och fullärd person. För att komma dit måste jag tyvärr fortsätta som jag gjort hittills, att göra misstag och städa undan efter dem. En viktig lärdom när det kommer till misstag är att om du förväntar dig att andra ska förlåta dig för dina misstag, måste du förlåta deras. 
Lev det typ av liv du drömmer om och se till att ta världen med storm och visa alla hur stark du är.
-- MG

Undra när polletten kommer trilla ner?

Det har fortfarande inte sjunkit in. En dag som man längtar efter i så många år tar slut så fort. Allt gick fort, för fort, mycket fortare än det verkar för den som enbart ser på, fortigare än fortigast (för att jag känner son Hattmakaren att vårt ordförråd inte har tillräckligt bra ord för att beskriva det som skall beskrivas så jag ändrar på dem). 

Igår, fredagen den 13 juni 2014 tog jag studenten. 12 år av skola är slut och alla möjligheter i världen ligger för våra fötter kära avgångselever. Mycket stoj och stimm, skratt och gråt, allt rymdes i en enda dag. Jag ryser när jag tänker på det. Detta är en dag man minns för livet, en dag man alltid kommer längta tillbaka till. Nu kan jag för första gången på riktigt säga att jag tror på er som sagt detta till mig. 

Dagen började vid 04:30 då jag gick in och la mig bredvid min kära mamma i sängen. Vi låg där och pratade i en halvtimme och hade det allmänt mysigt, där kom första rysningen under dagen och många skulle det bli. Tänk vad tiden gått. Jag har delat säng med mina föräldrar så många gånger under så många olika tillfällen genom hela livet. Att jag även fick spendera min första vakna halvtimme på studentdagen på det sättet är fantastiskt, det blir som en röd tråd från då till nu. 

Från det att vi gick upp ur sängen var det full rulle fram tills dess att jag slumrade till i familjen Bullers soffa vid typ 02:30-03:00 någonstans där emellan

Om någon skulle fråga mig om vad som var bäst skulle jag aldrig kunna svara på den frågan, förmodligen skulle jag komma med något dumt svar som; "Att ta studenten" *hahaha*. Men jag kan helt klart säga att det konstigaste med dagen var de stunder man stannade upp och tittade på alla människor som samlats i denna lilla stad för att se mig och resten av alla elever från årskurs tre på Katedralskolan ta studenten och jag försökte intala mig att jag begrep att jag faktiskt tar studenten, men det gick inte. Det är som att en sköld av glädje och ovisshet har byggts upp inom en och denna vägg hindrar en från att inse att studentdagen verkligen händer. Man kommer på det först när den är över och förbi tyvärr. 

Men trots allt så kommer jag stolt kunna säga att studentveckan har varit en av de roligaste och mest händelserika veckorna i hela mitt liv. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förr och fått bekanta mig med nya människor eller förstärka kontakten med "gamla" (tidigare vänner). Det är helt fantastiskt vad man kan uppleva om man är med på allt som Katedrals studentvecka har att erbjuda. Så mitt tipps till alla er som ska ta studenten kommande år är; VAR MED PÅ ALLT! Strunta i hur trött och sliten du är eller vad någon annan anser om vad du gör, njut och lev fullt ut denna vecka på ett sätt som du aldrig kommer kunna uppleva igen. Studentveckan är något alldeles extra, nästan lite magisk. Än har jag en sak kvar och det är balen i morgon, då fortsätter magin.

"Together we made it!" ES11 <3

-- MG

Så var man i Sverige igen

Då har vi kommit hem från en helt underbar vecka i London, fylld av föreställningar, shopping och sightseeing. Helt klart en underbar vecka och idag firade jag att en underbar vän tagit studenten. Snart är det min tur, bara en vecka kvar (och några timmar) sedan springer vi ut från Katedral. Men nu är det dags för lite ensamtid efter att ha spenderat en vecka med 32 andra människor, samt säng delande med en sällskapssjuk Bella (mysigt men ovant). Detta innebär att jag ska se på Sex and the City, så skriver jag mer imorgon och då skall jag även lägga upp bilder från resan och även en och annan bild på dagens student-tjej!

-- MG