Är det meningen att jag ska vara vuxen i sommar?

Jag satt här och skrev på det sista arbetet jag har att göra innan jag kan plocka ihop skolböckerna och säga att jag är klar med allt, verkligen allt, och så kom en låt upp som jag lyssnade jätte mycket på under högstadiet. Vi sjöng den till och med på vår sista klasskonsert tillsammans. Jag tänker tillbaka på dem minnena nu och på de jag fått med den klass jag går i nu, på de jag fått med vänner utan för klass och skola och kände bara hur lyckligt lottad jag är. Vad som än händer med oss nu när vi tar studenten och ger oss ut i livet och ska agera vuxna, japp helt plötsligt räknas vi till de vuxna, sjukt va? I alla fall, vart vi alla än må ta vägen är jag glad att jag fick träffa alla underbar människor på vägen, även idioter som jag ibland önskade att jag sluppit träffa för ni har alla fått mig att växa och hjälpt mig att skapa minnen för livet. 
Nu sitter jag här, bara veckor innan studenten och kan fortfarande inte fokusera på plugget. Här sitter jag med min rinnande förkyldningssnuva och bloggar om samma saker som jag bloggat om otaliga gånger. Men nu är allt så mycket mer verkligt för det är faktiskt snart slut på det här kapitlet. I låten sjunger de "will we still remember everything we learned in school?" och det enda som ekar i mitt huvud är att "ja, för det kanske kommer på provet". Och nu sitter jag och garvar för mig själv medan tårarna rinner. Så många sjuka och roliga saker har hänt och många fler är på gång. På onsdag flyger jag och min fantastiska klass, full av galna själar, iväg till England och gör Londons gator osäkra. 
Jag vet att det är en självklarhet att man mins sin skoltid. Men både högstadiet och gymnasiet var så speciellt för mig så jag vet med mig att jag alltid kommer att minnas det, klarare än många andra. Skulle jag någonsin, mot all förmodan, glömma något av dem är det bara för mig att lyssna på denna låt och så kommer alla minnen ploppa upp igen, precis som sorkarna i det där spelet när man ska dunka ner dem med en hammare innan de försvinner igen.
Tack för alla fantastiska minnen jag fått och alla minnen jag kommer få!
-- MG

Slutet närmar sig, 18 dagar kvar!

Nu börjar separationsångesten komma krypandes. I dag är sista dagen med vanliga lektioner, imorgon lämnas datorn in och sedan bär det av till London. Jag har länge klagat på hur dålig jag tyckt att den här kära datorn som jag släpat omkring på i tre åt är, men nu när jag ska lämna ifrån mig den värker det lite i hjärtat. Vi har ju gjort allt tillsammans. Nu är det slut.
Det är så påtagligt nu, att det verkligen snart är slut. Glädjen blandas med sorgen och tårar kommer då och då, jag vet inte längre om jag gråter av glädje eller sorg. Men gråter gör jag ibland, det kan jag lova. 
Att sitta här i kafeterian och höra alla samtal och se alla ansikten som man sett så många gånger känner jag ett sting av avundsjuka i bröstet. Det skulle vara kul att vara kvar här lite till, så att man verkligen fick chans att njuta av det man har. Det är så lätt att glömma bort att njuta när man är mitt uppe i det.
Men nu taggar vi London och sedan studentveckan. Jag orkar inte bry mig om allt som kunder varit. Fokus på det som komma skall! Med hjälp av den lilla inblick jag har fått i min närmsta framtid ser det ut som att jag har sett spännande år framför mig i alla fall, vilket känns bra. 
-- MG

Kullen ekar tom igen!

Då var Kullenfestivalen 2014 avklarad. Under hela fredagen var jag på skolan och jobbade med något som kallas för Kullenfestivalen, en liten tillställning under en kväll på en kulle inne i stan. Vi är en grupp som kallas NTV (Nu Trivs Vi) som har jobbat med detta, men det är framförallt två elever som har varit huvudansvariga (de har även haft detta som sitt Gymnasiearbete). 
Men på själva festivaldagen var vi 20-30 personer som jobbade med att bygga tält och scener, bädda sängar åt artister, fixa med grill och se till att allt var i sin ordning. 17.00 satte spektaklet igång och det var band som spelade konstant fram till 01.00 då det var dags att få besökarna att dra sig hemåt så att vi skulle kunna börja städa. 
Det band som avslutade hela festivalen var inga mindre än The Royal Concept. Jusdet, ni läste rätt! Mina kära vänner har fixat hit The Royal Concept. Det är alltid ett större och mer känt band som avslutar kullenfestivalen, vi har bland annat haft Movits och The Majority says på besök på vår kära festival under tidigare år. Vi har även många medelkända band som åker runt och spelar på olika tillställningar och självklart en hel del lokalband. 
En salig blandning av band, musik, människor i alla åldrar och med alla olika typer av stil och smak som samlas på vår kära kulle för att njuta av mat, musik, sällskap och härligt väder. 
Jag och tre andra funktionärer fick sova typ 1 timma var innan det var dags att ta morgonpasset. Egentligen skulle vi varit fler, men det blev bara vi fyra som plockade och hade oss i ösregnet på lördagsmorgonen. Ett slitigt och tungt arbete, men så otroligt roligt. 

Här har vi en lista på alla band som spelade på kullen.

Rekommenderar folk att söka på Otheas och Frozen Iller på spotify!

-- MG

En underbart solig dag!

Hej hopp, ligger just nu ute i solen och steker. På riktigt så känns det som att jag steks, solen bränner riktigt mycket mot huden. Det är tur att det blåser en del ute. Tekniskt sett så är det tur i oturen, för när det blåser blir man sval och detta leder till att man ligger ute längre och det är egentligen inte speciellt bra, framför allt inte nu när solen är som farligast. Men det struntar vi i. Nu njuter vi av det härliga vattnet i sjön och den varma solen. 
Att jag dessutom ska på MoPs slutproduktion ikväll igen gör inte den här dagen sämre heller. Lugn dag i skolan, underbart väder,bada och picknika med vänner och sedan super härlig konsert på kvällen. Kan dagen bli mycket bättre? Ja, om jag inte hade behövt tänka på att jag har prov imorgon och minst en till engelska inlämning att göra innan onsdag nästa vecka. 
Shit, det är mindre än en vecka kvar tills vi drar till London! Jag kanske borde börja tänka på att packa. Är en mästare på att alltid packa i sista minuten och då menar jag verkligen sista. Det är inte ofta jag kan säga kvällen innan att jag är färdigpackad. 
För att förvarna så kommer det förmodligen vara ett uppehåll i bloggandet när jag är i London, men jag tror ni över lever. Det händer tyvärr lite titt som sätt att jag tar mina uppehåll. Trots det så har jag trogna läsare som läser min blogg, vilket gör mig otroligt glad ska ni veta!
-- MG

Bollen är nu i rullning

Med lite hjälp på traven klarar man allt. Hur den här hjälpen på traven ser ut, kan varieras väldigt mycket, men all hjälp är bra hjälp, så länge den inte skadar dig eller någon annan. En öl eller två och någon som pushar en är hjälp helt i min smak. Sen att man har trevligt sällskap i form av skrattande salongsberusade ungdomar som lyssnar på Håkan Hellström och spelar ölbrännboll en varm försommarkväll gör inte situationen och beslutet svårare att tackla och ta. 
Det är så lätt att blåsa upp sina bekymmer till oproportionerliga vidder vilket leder till att man stressar upp sig otroligt mycket över en petitess som man egentligen skulle kunna rycka på axlarna åt. Se saker och ting för vad de är så blir det mycket lättare att tackla dem. Tyvärr så vet vi alla att det är mycket lättare sagt än gjort. Men nu är det i alla fall undanstökat, vilket känns mycket skönt. Nu är bollen i rullning i alla fall.
-- MG

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt!

Tryck på shuffle play.

Är det inte fantastiskt hur allt i livet pekar mot samma sak. Allt från ändrade tider, till att spellistan på Spotify talar om för dig vad du borde göra när du trycker på shuffle play. Okej livet, jag ska ta mig i kragen och göra allt jag sagt i flera veckor att jag ska ha gjort. Var det något mer? 
Att allt här i livet reagerar snabbare på vad som behöver göras än vad man själv gör är helt enkelt bara irriterande. Sen att spotify fortsätter att dunka mig i huvudet med låtar som bara matar på om att jag har viktigare saker att göra än att sitta och gnälla över att just spotify trycker upp problemen och lösningarna på problemet i ansiktet på mig börjar bli rätt tröttsamt. Kan inte en stackars hårt pluggande student få lyssna på lite stämningsfull pluggmusik utan att bli uppläxad om vad som borde göras mer? Inte det, nehe. Tack för den televerket. 
Ibland önskar jag att man kunde stänga av omvärlden helt och hållet och enbart fokusera på det som är viktigast i just den stunden. Men det finns saker runt oss hela tiden som påminner oss om vad vi egentligen vill tänka på, vad vi egentligen vill göra. Om det inte är något objektiv så kan det vara något subjektivt som får oss på andra tankar. Det är helt enkelt alldeles för lätt att dagdrömma. Framförallt om man är skapt på samma sätt som jag. Då är det totalt omöjligt att sluta, vilket kan blir ganska tröttsamt i längden.
Och där gjorde jag slut med mitt spotify. Vi har haft en lång och fin rellation tillsammans men allt har sitt slut och spotify har trackat mig lite för mycket för att jag ska tycka det är okej. Så tack för den här tiden spotify, vi syns när jag ska gå till ica och köpa öl till ölbrännbollen vid 18:45. Tills dess, ha det bra.
-- MG

Feg.

Feg. Det är ett mycket bra ord som beskriver känslan jag har för mig själv just nu. Jag är feg. Jag vågar inte säga vad jag vill få sagt, vad jag velat säga så länge. Det är väl inte jätte länge, men länge nog. Att säga att man är en person som alltid säger vad man känner, tycker och tänker är väldigt lätt. Jag gör det hela tiden, säger att jag är sådan. Men när det väl kommer till kritan att blotta något som man känner riktigt starkt men som man även vet kan krossa en så totalt om det kommer ut, är svårt. Andra skulle säga att jag inte är feg, utan att det är förståeligt. Inte enligt mig, enligt mig är jag feg och så är det med det. Vad jag måste fokusera på nu är att göra det som jag undvikit att göra, det som får mig att kalla mig själv feg, göra det som kan få mig att känna mig lite stoltare och modigare igen. Prata. Hemska tanke.
-- MG

Vad är sant? Vad gör ondast? Varför ett maktspel och inte ett samspel?

Kärlek. Det är något vi alla söker. Alla vill vi bli älskade, samtidigt som behovet av att få älska någon är lika starkt. Det ekar tomt i oss om vi inte har kärleken i våra liv och om de inte kommer från båda håll, ge och ta. Även detta är ett ämne som konstant virvlar runt i en evighetsspiral i mitt huvud. Men hur vet man när det är äkta eller... manipulerade känslor man känner? Märker man någon skillnad som åskådare till detta, märker man om man är den som blir manipulerad, kan man vara medveten om att man manipulerar eller råkar det bara ske, kan man tro att man manipulerar fast man inte gör det, kan man verkligen känna kärlek?

Klart att man är medveten och klart att man kan känna kärlek tänker ni då. Men jag är inte helt säker på någon av dem i alla lägen. Jag tror inte att man helt och hållet vet om det är äkta, tillgjort eller påtvingat. Men jag tror däremot inte att en form av kärlek är mer äkta än den andra. För att man ska kunna manipulera någon till att falla för en måste känslorna finnas där, i grund och botten hänger allt på det. Man måste även känna kärlek, eller ett behov av kärlek, för att klara av att manipulera någon till att falla extra mycket för en. 

Men nu kommer vi till den delen där jag ifrågasätter om man då i såna fall verkligen kan känna kärlek. Är inte allt bara ett spel om vem som kan manipulera vem bäst? Om en person skulle påstå att den tvingade mig till att känna ömhetskänslor för den personen utan att jag märkte det, skulle jag kunna tala om för den personen att jag gjorde det samma med denne och att jag bara lät personen i fråga tro att han eller hon manipulerat mig. Jag har makten, inte du. 

Måste allt i våra liv vara ett jävla maktspel?

Jag tror att kärlek finns. Rättare sagt, jag vet att den finns, trots att det är svårt att tro i många lägen. Förhoppningsvis hittar alla den förr eller senare, på ett eller annat sätt. Jag har däremot svårt att se den som något helt och hållet vackert. Jag både tror och tror inte på att man kan tvinga någon till att bli kär, mest inte. Det man kan göra är att få personen att lägga andra känslor åt sidan, men inte att tvinga fram något som inte existerar. Däremot kan man odla ett frö som kan växa och gro, men då blir det inget manipulerat tvång utan ett val som man gör i det tysta. 

Att välja att älska någons onda sidor och dåliga egenskaper är både modigt och jävligt korkat. Men det är vad manipulerad kärlek är för mig. Någon som satt alla sina egna känslor åt sidan för att göra den andre lycklig bara för att man i grund och botten hoppas på att personen i fråga ska älska en tillbaka. 

Min sista fråga är: vem är det som egentligen mår sämst i det förhållandet, är det den som känner kärlek men tvingas att enbart känna det för en person som skadar en psykiskt, eller den som känner att den måste tvinga någon till att älska denne av rädsla för att aldrig bli älskad och aldrig våga älska?

-- MG

Favoritämnet!

Alla drömmer och fantiserar vi om olika saker och på ett eller annat sätt hittar vi olika vägar för att göra utlopp för dem. Men det är inte alltid verkligheten ger det resultat som man sett i huvudet. Det finns så mycket som jag fantiserar om och drömmer om, men jag är rädd att jag har så orealistiska bilder i mitt huvud att verkligheten kommer krossa mig. 
Verkligheten checkar in förr eller senare och då måste man vara beredd, så enkelt är det. Vilket skulle vara bäst egentligen, att fantasierna vi har blev helt verklighet eller att verkligheten får förbli verklighet? Jag tror att det kan vara farligt att blanda ihop dessa två allt för mycket. 
Det här ämnet skriver jag om ganska ofta, så de som följt min blogg känner säkert igen mina åsikter om detta. Av någon anledning så trollbinder det mig så otroligt mycket så jag kan inte sluta filosofera över det. 
Fantasins värld är en plats som inte går att beskriva. Ändå är det till stor del våra fantasier och drömmar som gör oss till dem vi är, för utan dem skulle vi aldrig kämpa för något. Det är vårat bränsle i livet, men samtidigt vår akilleshäl. Mitt favorituttryck på engelska är "It's a gift and a curse", vilket är precis vad jag har beskrivit på svenska. Jag skulle kunna tänka på detta och skriva, dividera, om detta i timmar. Tyvärr tror jag att slutsatsen kommer vara den samma klockan två inatt som den är just nu. Jag älskar drömmat, har alltid gjort och kommer alltid göra, men jag kommer även ha respekt för vad de innehåller. De kan visa både våra goda och dåliga sidor i sin fulla prakt. 
-- MG

Varning för åska

Fick ett sms från Telia om att det var åskvarning i mitt område. De kunde inte haft mer rätt känner jag. Förutom det faktum att det nu ösregnar ute så känns det som att jag har ytterligare två storma att hantera just nu. 
Den ena, skolan. Jag är överbelamrad av skolarbeten och känner att jag kommer få plugga till sent på nätterna varje dag för att lyckas komma ikapp. Fast den stormen la sig till viss del när jag kom på att jag har ledigt rätt så mycket nu. Så det blev bara ett regnoväder med medelstarka vindar. Till skillnad från det skyfall som pågår utanför fönstret och i mitt huvud.
Jag tror att den storm som är starkast av alla tre är min känslomässiga storm. Det finns alldeles för mycket ätt reda ut där har jag märkt och det gör mig galen. Ordagrant så känns det som att jag kommer implodera om jag inte får ur mig det här så snart som möjligt. Jag vet bara inte hur. 
Hade jag varit Jenna Hamilton hade jag skrivit allt här, ord för ord. Men nu är jag inte hon och tur är väl det. Jag skulle inte vilja råka ut för en liknande röra som hon gör i säsong två när hon gör sin blogg allmän, med namn och allt. Så som min alltid har varit. 
Om någon kunde tala om för mig exakt hur jag skulle göra för att lösa allt på enklaste sättet skulle jag vara den personen evigt tacksam. Tyvärr så existerar ingen sådan människa. Den enda som kan reda ut mina egna röror är jag själv. Men som många andra så skrämmer mina känslor mig, och tanken på att uttala dem högt och tydligt till andra skrämmer mig ännu mer. 
Så hur ska jag göra? Lägga benen på ryggen och försöka fly från dem lite till, tills de bara är en gnagande känsla av ånger för att jag inte gjorde något när jag hade chansen. Eller ska jag ta tjuren vid hornen och se om jag kan reda ut det här och att det kanske leder till något som är bättre än ånger och funderingar? Det skulle kunna bli värre i och för sig. Men jag tror att jag har bestämt mig för att våga satsa. Jag har ingen aning om ifall det är rätt eller fel val, jag vet bara att det är mitt val. 
-- MG

Awkward

Har börjat se på ännu en serie, vilket kanske inte var det smartaste beslutet jag tagit för jag ser redan på alldeles för många serier på en och samma gång så jag har inte tid för alla. Men nu har jag i alla fall gjort det och denna serie som fick äran att bli en av dem jag ser från början till slut är Awkward. Jag är helt sold på den serien, som med alla andra jag kollar på. Jag är verkligen en allätare i nästan allt, film, mat, böcker... det mesta. 

Det jag gillar allra bäst med serien är Jennas bloggande. Jag har själv funderat på att kanske göra en anonym blogg där jag verkligen kan skriva allt ordagrant, namn och känslor. Sen kom jag på att det är rätt onödigt. Sånt som jag inte känner att folk i min närhet behöver veta skriver jag ner för mig själv, resten hamnar här. Namn är överflödigt för jag kan ändå förmedla det budskap jag vill få fram.

Åter till serien. Jag gillar att jag har fallit för en regelrätt humorserie, men det är däremot många av de överdrivna humorinslagen som jag har svårt för. Kanske låter konstigt, men så är det i alla fall. Jag gillar Jenna och Tamara riktigt mycket, samt Jennas mamma. Det är mest de tre som får mig att se serien. De är så sjukt härliga på ett roligt men inte allt för överdrivet sett, tycker jag. 

-- MG

Korridorer och klassrum ekar timma

Den här veckan kommer det vara väldigt tomt på estet. I fredags flög nästan halva min klass till Aya Napa (hoppas ni har de kul era djävlar) och vi som är kvar har nästan inga lektioner. Idag hade jag två lektioner, imorgon är jag helt ledig, onsdag och torsdag har jag en lektion 8.00 på morgonen båda dagarna och fredag är bara teater men tiderna är fortfarande lite oklara. 
Jag har suttit och gjort klart mitt gymnasiearbete nu, vilket känns skönt men samtidigt lite konstigt. Detta var det sista vi hade att göra i teater, nu har vi inget kvar. På fredag har vi vår sista lektion någonsin, sen är det slut. Det känns lite vemodigt att ta farväl av estet och teatern, samtidigt som det ska bli kul att få prova på något annat. Visst, det är inte helt slut riktigt än, men man märker så väl att det börjar lida mot sitt slutgiltiga slut. Premiären på estet var underbar, föreställningarna som dessa tre år har varit kan bara beskrivas som händelserika och nu laddar vi inför en dundrande final. Det ska bli riktigt spännande att se vart vi alla hamnar härnäst. 
-- MG

Solen i ögonen och spilld mjölk över allt!

Hade solen i ögonen och spillde ut mjölk precis när jag började med detta inlägg, därav rubriken. Sen att det är en fantastisk låt av Lars Winnerbäck på köpet gör ju inte saken sämre!
Har haft riktigt långledigt veckan som varit! I onsdags var jag inte i skolan av olika orsaker, men på kvällen mådde jag bra och var ledig vilket innebar att jag gick till museeparken och spelade ölbrännboll, vilket är en tradition här i Skara. Varje onsdag i maj samlas alla treor (som vill) i en park i stan som kallas museeparken för att spela brännboll och dricka öl. När det var färdigspelat drog vi till bryggeriet som är en bar som är lite lik den i how I met your mother, för att ni ska få en bild av den. 
I torsdags drog jag och Louise ner till Skåne för att träffa Fäffih och se på hennes slutproduktion. Det var super mysigt, men jobbigt på samma gång för vi åkte hem dagen därpå, så det var fram och tillbaka. Men det var det helt värt.
På fredagskvällen blev jag kidnappad av Louise och utförd till ett stort hus ute i skogen, där Otheas (ett lokalband här) har sin replokal. Både Louise och jag är Otheas-fans, sen känner vi även killarna i bandet (hon känner nog alla, jag känner vissa). Det var super mysigt, jag och Louise satt i soffan och sjöng med när de repade och skrattade åt dem när de förlorade i "beer-pong". En riktigt härlig kväll!
Lördagen spenderades först hos Erik, med öl och kaffedrickande och på kvällen kom Julia hem till mig. Avslutningsvis tröstade jag en kompis som sneat... vilket var väldigt mysigt det med. I stora drag var det en perfekt lördag. 
I söndags var jag i Göteborg med Oma och såg på operan Judinnan på Göteborgsoperan. Det var moder och minimalistisk scenografi så rösterna fick ta den största platsen, vilket var helt rätt tänkt för både solisterna och kören hade otroliga röster. Föreställningen och berättelsen var underbar, en klassiker från 1800-talet som under andra världskriget blev tabubelagd och slutade spelas, eftersom den handlar om en kristen man som faller för en judisk kvinna samt att i denna föreställning är judinnan och hennes far de mest storsinta karaktärerna. Så gillar du opera och vill se en relativt lättförståelig föreställning rekommenderar jag Judinnan!
-- MG

Sugarcult - Pretty girl

Har precis haft pannkaksluch med Bella, hon fixade pannkakorna och jag stod för stirrandet (vilket jag kände passade mig ypperligt). 

Nu sitter jag på skolan igen och tänkte plugga lite innan min lektion börjar. Men för att jag ska klara av att plugga måste jag ha musik och idag var ja på lite nostalgi humör så jag kollade igenom ett gammalt dokument som jag har kvar från när jag var 11-12 år med massa olika länkar till youtube. Så jag kollade igenom den lite och hittade en låt som jag lyssnade jättemycket på ett tag, men när jag nu försökte hitta den på spotify fick jag se, till min stora besvikelse, att den inte fans där. Så sitter och lyssnar på den på det gamla goda sättet. Eftersom jag var helt galen i anime när jag var i yngre (mer galen än nu) så är det klart att videon är från en av mina favorit animes. Vilket jag inte klagar på i och för sig. 

Bandet och titeln på låten är det samma som rubriken till inlägget.

-- MG

Det är de små gesterna som verkligen räknas

En sak som jag kommit underfund med nu när jag suttit här i min ensamhet och tänkt är att det är de små gesterna som verkligen räknas. Visst det är alltid kul när någon gör en stor och överdådig gest för att visa hur mycket du betyder för dem. Men i det långa loppet kan de stora gesterna till sist bli ytliga, medan de små alltid innehåller känsla. Du kan inte göra en mindre intim handling känslolös, om du skulle göra det kommer det att märkas på direkten. Men att hålla någons hand, ge dem en extra lång kram eller en puss i pannan är täcken på ömhet som inte kan tas miste på. 
Precis som det faktum att någon orkar lyssna på ens eviga gnällande oavsett situation, för att i nästa stund få dig att skratta. Hålla någon sällskap när de har en dålig dag och hjälpa till att vända den till en dag som kommer vara mindre jobbig att minnas, är en rätt häftig sak att vara med om. 
Inget av alternativen jag lagt fram är något som man går omkring och tänker på eller planerar, de bara kommer spontant för att det känns rätt, vilket innebär att det är rätt.
-- MG

Påminnelse till mig själv

Under dagen har jag insett en del saker som man lätt glömmer bort, som jag glömt det senaste för att jag haft så fullt upp med allt vad produktion innebär. Vad vänner verkligen kan göra för en. Om det så bara handlar om att äta tillsammans vid ett gatukök och prata om allt som hänt under den långa tid som gått sen man sågs senast, eller ett fyllesamtal som inte har något egentligt sammanhang över huvud taget, eller det faktum att man verkligen kan lämna gamla sårade känslor bakom sig för att göra allt man kan för att en vän ska vara lycklig. Allt är lika viktigt. 
Det finns en anledning till varför de är vän med dig, så sluta vara en sån mes och ta dig i kragen, berätta som det är för det kommer inte att förstöra en sann vänskap. Vissa saker är svåra att säga rakt ut, trots att man vet att det syns, trots att man vet att alla redan insett och förstått det du inte förstått, det du försöker gå igenom för att själv förstå. Säg det bara, du kommer snart inse att det är du som är den tröga och långsamma när det kommer till att se tecknen på vad du känner och inte de runt omkring dig. 
Låter det vettigt? Var det någon som förstod det där? Strunt samma, detta är för det mesta för mig själv, men om någon annan kan få ut något av det glädjer det mig så varför inte dela med sig av mina röriga tankar till resten av världen. 
-- MG

Socialt awkward

Jag har gjort många konstiga saker genom livet, sagt och gjort saker som kan anses som socialt "awkward" men jag har faktiskt aldrig gjort något som jag verkligen skäms över. Vilket jag till viss del är stolt över, det känns rätt bra att inte behöva sticka huvudet i sanden när folk tar upp händelser och incidenter som man råkat ut för. Det är faktiskt väldigt skönt att själv kunna skratta åt dem och prata om dem. Men det skrämmer mig samtidigt, för det känns som att det snart borde vara min tur att göra bort mig totalt. Ännu en gång så kommer orostankar inför framtiden upp i mitt huvud. 
Nu inför studenten har de proppat upp allt oftare. Kan det ha något att göra med att jag för första gången lämnar skolsystemets trygghet helt och hållet för att kasta mig ut i livets sjö som en platt sten och se om jag hoppar macka eller sjunker som en... ja, som en sten. En stor sten.Just nu känns det som att allting kan hända, vilket fyller mig med en skräckblandad förtjusning.
-- MG

Första normala vardagen på länga

Idag var första riktiga vardagen i skolan på... jag vet inte hur länge sedan det var vi hade en riktig vardag på estet, men idag hade vi det i alla fall. Det kändes så konstigt. Jag gick upp, duschade, sminkade mig och gjorde mig i
ordning som vilken annan dag som helst, men idag kändes det fel på något sätt. Detta är inte vad jag är van vid längre. Men det var skönt ändå att få komma in i en vardag igen. Jag har saknat det.
Vad som däremot var sorgligt var att komma till skolan och gå förbi ingångarna som går direkt in till aulan och logerna, för att gå in genom borggården för att sätta sig i en lektionssal igen. Något som är ännu mer sorgligt är att vårat hem, våran trygghet, vår älskade aula nu är ockuperad av mop elever. De satt utanför aulan på samma sätt som vi gjort den senaste tiden, vilket jag anser orättvist.
Fast jag unnar dem det ändå. Att få vara i aulan och helt fokusera på en produktion är super härligt. Det är en häftig upplevelse som inte alla får vara med om, så jag är glad för alla som får göra det. Sen ser jag även fram emot deras produktion, de lyckas alltid leverera precis som vi på estet dans och teater.

-- MG

Huvudets egna vilja

Att huvudet har en helt egen vilja nattetid, som går rakt emot det jag egentligen vill, är inget jag uppskattar. Mina tankar har en tendens att sträva bort mot platser som jag inte vill vara på. Förlåt, fel av mig, jag vill men är inte där och innerst inne känner jag att jag förmodligen aldrig kommer komma dit heller. Jag fantiserar omedvetet fram scenarion som jag önskar skulle bli sanna, men innerst inne vet jag med mig att drömmar inte alltid slår in, det har jag fått bevisat för mig allt för många gånger det senaste. Kanske borde jag därför ha tilltro till ödet, att det jag drömmer om nu ska slå in. Men kommer detta då innebära att min nästa dröm blir försakad för min nuvarande dröms framgång? Vill jag i så fall att denna dröm ska gå i uppfyllelse?
Just nu skriker mitt inre bara JA, men jag kan inte låta bli att fundera och oroa mig lite smått för om mina farhågor kan vara sanna. Detta är rätt löjligt egentligen. Varför oroar jag mig för det som jag inte kan styra? Jag vet inte ens vilken min nästa dröm kommer att bli, så då är det lika bra att jag bara fokuserar på den som fyller mitt huvud just nu. Eller dem. Jag har inte bara en dröm, men det är en som tar upp lite mer plats än de andra. Varför just den drömmen och de tankarna förökar sig som ohyra i skallen på mig, vet jag inte. Det enda jag vet är att det är bitterljuvt att ha dem där. 
-- MG

Vi klarade det verkligen

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på den senaste tiden märker man hur hela klassen i stort sett har gått per automatik till och från. Vi har varit tvungna att trycka undan våra känslor för att orka med att ta oss igenom det som kallas för vardag, trots att det är något vi inte har känt av på länge, en riktig vardag. Det har varit en tung, men ändå lärorik resa för oss alla. Jag är otroligt stolt och lycklig över att jag fått vara en del av den här produktionen och att jag har fått det privileiget som jag själv anser att det är att ha fått chansen att lära känna alla dessa otroliga, fantastiska och starka människor. Jag har blivit många livserfarenheter rikare, många tårar och skratt har vi fått med oss på vägen. Ingenting kunder stoppa oss. Inget hinder var för stort för att vi skulle lyckas göra det vi drömt om så länge, den bästa slutproduktionen någonsin som sent kommer att glömmas. Jag tror minnet av vår klass och vår produktion kommer eka mellan väggarna på katedral och estet i många, många år fram över. Stoltheten och  lyckan som spirar genom mig gent emot min klass och mina lärare är så svår att beskriva. Vi klarade det verkligen. Vi är det levande beviset på att ordspråket verkligen stämmer, för vi har klarat av att stå hela vägen i mål. 
-- MG

Ännu ett avslutat kapittel.

Igår hade vi vår sista föreställning någonsin som klass. Det var mycket tårar från alla håll och kanter. Under slutnumret hörde man hur hela klassen stod och hulkade. Samtidigt som det var en tung och känslofylld kväll, var det även helt otroligt roligt. Efter att folk fått torka tårarna bar det av till Jula Hotell & Konferens för att äta tillsammans hela klassen och lärarna. 
Idag bar det av till skolan igen för att städa ut aulan och göra plats åt MOP eleverna som ska flytta in i veckan och sätta igång med sin produktion. Det ska bli riktigt roliga att se vad de har knåpat ihop.
Det kändes så underligt att titta ut över aulan och bak i logerna och se hur tomt det var nu när all scenografi, alla kostymer och allt smink var bortstädat. Det var som att det knappt fanns några spår kvar av att vi hade varit där. Sedan svabbade vi golvet och man såg hur våra rutor syntes i vattnet, eftersom att det fanns limrester kvar från tejpen som vi använt för att göra rutmönstret. Jag kände för att fälla en tår även idag, men märkte att jag var oförmögen till det. Vi har nog alla gråtit slut på tårar för ett tag tror jag. 
Nu ser vi fram emot studenten. Den riktiga nedräkningen har börjat. Det är 5 veckor kvar bara! NU KÖR VI!!!
-- MG

Sista föreställningen idag.

Ikväll kör vi sista föreställningen av vår slutproduktion Alice i Underlandet. Det har varit en lång och svår tid. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur vi lyckades, vi hade alla förutsättningar emot oss en period. Alla utom en och det var att vi hade varandra och våra fantastiska lärare som hjälptes åt att hålla gruppen på fötterna. 
Vi har fått så otroligt bra respons från vår publik, jag har sett inlägg på twitter, instagram och facebook där folk hyllar oss och säger att det är den bästa produktionen de någonsin sätt. Jag blir rörd till tårar bara jag tänker på det. 
Jag är otroligt stolt över min klass och som jag så många gånger tidigare sagt, så glad över de lärare jag fått nu på gymnasiet. Vi hade aldrig klarat detta utan dem och vår nya regissör och lärare Björn, som kom in i den mest trasiga klass du kan föreställa dig och agerade lim i kaoset. Tack vare honom, Jorge, Richard och Sara har vi lyckats sätta upp en produktion som Skara sent kommer att glömma. Det kommer ta flera år innan den här skvaller älskande staden kommer glömma bort klass ES11.

-- MG

Tankar från logen!

Det är väldigt lätt att se massa andra hinder ivägen för en när det finns något man verkligen vill ha, men man känner är svårt att nå. Men det enda egentliga hindret är man själv. Det finns andra hinder, men det största är man själv. Jag är den enda som verkligen kan stå ivägen för vad jag själv vill ha, precis som det enbart är jag som kan se till att ens drömmar slår in.

--MG

Nu kör vi igen!

Under högstadiet får vi lära oss att det finns vissa regler, sociala regler, som bör följas. Vissa av oss har makten att tänja på dem, andra skall vara glada om någon tänjer på dem så att vi kan få sniffa lite på den sötma som kallas makt. Men regler är till för att brytas, inte sant? Är det något jag har upptäckt under det sista halvåret av trean är att de enda som sätter upp dessa regler om vem som får göra vad är den som är dum nog att tro på att det är naturens lag att det skall vara så. Sen när finns det egentligen regler om hur man får se ut eller vem som får vara tillsammans med vem? Det är inget naturen bestämmer, bara vi själva. 
För länge sedan bestämde jag mig för att jag inte ville följa dessa normer. Men att gå emot samhället i allmänhet är svårt när man tidigare har levt under normernas skyddande filt som talat om vart gränsen går. Går du ut från filtens värme blir det en chock av kölden utifrån, men snabbt upptäcker man att det inte är så kallt som ens sömndruckna kropp först trodde.
Det senaste har jag och mina klasskamrater stött på ett hinder i livet som inga borde behöva uppleva, tyvärr så gör folk det. Vi är levande bevis på det. Men tillsammans har vi tagit oss framåt på darriga ben och vi har lyckats med det som  varit vårat gemensamma mål i tre års tid. Vår slutproduktion. Vi håller nu på med våra föreställningar för fullt. På lördag kör vi vår sista föreställning, vilket fyller mig med blandade känslor.
Förutom all smärta, samt det faktum att jag och min klass har blivit starkare människor och en starkare grupp på grund av det hemska som hänt, så har den här händelsen lärt mig en sak till. Imorgon kan vara försent. 
Ett uttryck som man hört så många gånger, men jag vet med mig själv att jag inte har tagit det på fullaste allvar för jag har för det mesta känt precis som många andra, att alla runt mig som jag ser i min framtid kommer att finnas i min framtid. Men det blir inte alltid som vi vill. Så ta varje dag för vad den är och säg vad du känner att du måste. Håll aldrig inne på dina känslor (så länge du är beredd att ta konsekvenserna för det) vilket jag var duktig på att göra förr. Jag visade sällan mina sanna känslor. Det har jag börjat försöka göra på riktigt nu. 
Jag är trött på att leva efter falska normer om vad som bör och inte bör vara. Jag är jag, jag känner som jag känner och jag tycker som jag tycker. Den som känner att den vill vara med mig på min resa genom livet, varsågod, det finns alltid plats för en nyfiken själ till. 
-- MG